Tankfull

Klart att jag är tankfull idag. Ingen av mina vänner som är kvar i huvudstaden kom till skada, några var obehagligt nära dramatiken men aldrig i direkt fara. Stockholm tog ett chockat andetag och anpassade sig. Stockholmarna öppnade sina hem för de som inte hade någonstans att ta vägen, butiksägare delade ut mat, dagis hade extraöppet. Styrkan staden visade var magnifik.

Enade vi stå, söndrade vi falla.

Det var nog inte den reaktionen han tänkt sig när han skövlade Drottninggatan med lastbilen. Tragiken för de drabbades och deras familjer är förstås ofattbar. Låt oss inte spä på olyckan ytterligare genom att demonisera varandra, sprida okunniga rykten eller föra vidare hatet. Det är bara att gå gärningsmannens ärenden.

Det svåraste i världen är att, i en stund som denna, stå fast vid de kristna värderingar som hela vårt samhälle vilar på. Förlåt oss våra synder, så som vi förlåta dem oss skyldiga äro. Det är mycket lättare att håll fast vid att inte hämnas utan vända andra kinden till, förlåta och vara storsint när det gäller dåd som drabbar fransmän, engelsmän eller amerikaner.

Men om vi hänger oss åt de mest instinktiva av känslor, åt vreden och hämdbegäret, har de vunnit. Då har de tagit ifrån oss det som gör oss svenskar. Vår öppenhet, vår godhet, vår frihet att välja.

Mitt i det fasansfulla ser jag bilder från Åhlénshuset, kravallstaketet ser ut som en blomstervägg. Det är fler människor i rörelse än någonsin. Snart blommar körsbärsträden i kungsan.

Terrorn vill inget hellre än att vi ska tro att det är evig vinter som väntar, att våren aldrig mer kommer. Att eländet varar för evigt.

Men det vet vi ju att det är inte sant. Det var inte sant när Baader-Meinhof härjade, det var inte sant när ETA eller IRA höll på som värst.

Kärle­ken är tålmo­dig och god. Kärle­ken är in­te strids­lys­ten, in­te skryt­sam och in­te upp­blåst. Den är in­te ut­ma­nan­de, in­te självisk, den bru­sar in­te upp, den vill ing­en något ont. Den fin­ner in­te glädje i orätten men gläds med san­ning­en. Allt bär den, allt tror den, allt hop­pas den, allt uthärdar den.

...

Men nu består tro, hopp och kärlek, des­sa tre, och störst av dem är kärle­ken.

Mina favoritdelar av 1 kor 13. Man kan hitta vackra och tänkvärda texter i Bibeln även om man inte är kristen

Jag har ägnat dagen åt att köra med min yngsta dotter när mina fötter gett upp, och vi är nästan halvvägs med den stora bokhyllan i vardagsrummet. Böckerna myllrar förståss, men jag hittar dem vartefter och ställer upp dem. Bokhyllan ska rymma mer än bara böcker, så jag måste välja lite. Älskling håller på att färdigställa spelhörnet där konsolerna ska stå och har haft det minst lika slitigt som vi. Dessutom är varmvattenberedaren en ganska liten blyg sak på 100L (vi ska byta den mot en modern 200L så snart det går) så vi får planera duschandet lite när vi är 3 i hushållet.

Allt det fysiskt tunga har hjälpt att hålla tankarna borta från Stockholm förstås, öch på ett sätt har det hjälpt oss att få lite distans till det hela. Det hade hur enkelt som helst kunnat hända någon dag då vi var där. Jag brukar gå i butikerna där, eller gå gatan bort till Gamla Stan och vidare mot Västerlånggatan och Sci-FI-bokhandeln. Det är ett favoritstråk.

Vi har fikat i solen på uteplatsen, lite svalt kanske men fleecefiltarna kom till användning, och vi har hunnit börja på både vardagsrummet och resten av kontoret. Tankarna går tillbaka till Stockholm, till de som rykts bort för tidigt och till de som fått livet förändrat för all framtid. Det är den här sortens terror de flyr i från, de som lyckas ta sig hit.

Jag är inte kristen, religös eller troende. Men jag tycker Bibeln har några goda poänger, så väl som en hel del ganska korkade passager.
Idag plockar jag russinen ur kakan och läser godbitarna.