funderingar på min väg
Dansen var underbar; en makalös lärare och 90 minuter lycka med annat än kalorier i huvudet. Älskar känslan av när varje muskel får arbeta och musiken puslerar genom mig i varje rörelse jag gör.. inte tänka. bara njuta och låta svetten rinna. dansa ut all smärta och sorg och dra i gränserna för vad min kropp klarar av. då är jag lycklig.
Känns jobbigt att träffa vänner som inte sett mig sen i våras. är rädd att de ska titta. och döma. jag vet att även om de inte säger något kan jag se vad de tänker, att jag är "normal" igen. FRISK.
Jag hatar att bara för att man inte är en pinne längre tror folk att allt är bra. som att mattankarna sitte i fettet. Får man bara tillbaka tillräcligt mycket så är allt bra igen.
Känner mig så ledsen. Träffade en kompis som blivit sjuk i anorexia precis.
majoritet av mina vänner har en ätstörning (anoriexia/ bulimi), har haft en ätstörning eller är på god väg till en.
Varför känner jag mig då så ensam i det här?
Kommentarer
Logga in för att skriva en kommentar.
Ingen har kommenterat detta inlägget.