Kämpar emot mig själv..

orkar inte se min kropp nust nu. Springer förbi speglar och blundar när jag snabbt drar på mig något pösigt klädesplagg. Varför är det så otroligt lockande att falla tillbaka ner i tryggheten och glömma matschemat igen? Bara ägna all energi åt att vara diciplinerad.
Jag vet att det är inte värt det, Men ändå; det är smärtsamt att alltid vara medveten om att jag lämnat min drömkropp bakom mig för något mer sunt som jag ändå hatar.

Misstolka mig inte, detta är ingen pro-ana propaganda! Det är bara ett helvete att inse att när man lämnar ätstörningengens falska vagga bakom sig så finns ingen ny "ängeldemon" som säger åt dig vad du ska göra för att leva rätt. Livet är helt enkelt jäkligt risky och det kommer aldrig finnas någon trygghet som hindrar dig från att falla. Därför kan jag i mina svaga stunder bara låta demonen på axeln styra...

Men från och med nu är jag med i leken igen och nu finns det inget att gömma mig bakom. Behöver en paus från boyfriend.. det är för mycket jag inte pratat med honom om och just nu känns det bara påfretande att träffa någon som tydligen tycker så mycket om mig. Det äcklar mig nästan eftersom jag samtidigt inte står ut med mig själv.

kämpa på vänner <3

Kommentarer

26 juli 2010 01:28

liljevit

Förstår precis. Om det hjälper; du är inte ensam. Jag VET hur mycket bättre jag KOMMER må av att äta regelbundet och väga en normalvikt, men då måste jag ju börja LEVA igen! Utan att retirera bakom kaloriräknande! Hur ska jag våga det? Ta hand om dig, jag VET att du klarar det här <3

Logga in för att skriva en kommentar.