Kastas ut i verkligheten

Utanför klinikens väggar är verkligheten jobbig och svår. Man får plötsligt mer ansvar och jag märker att det är svårt. Sitter ingen vid mig vid skollunchen finns det ingen som kan hjälpa mig att äta. Önskar att nån kom och satt med tills jag länsat tallriken, men nu finns det inget annat än ovetande bordspartners.. Är inte tillräckligt stark att övertyga mig själv. Känner mig så jäkla svag, behöver tjejerna nu.. :(

Skulle ut och träffa en kompis på morgonen men det blir krångel. Direkt.
Orkade inte ta melliset där och det blev sent hem till lunchen. Kramp i magen och får inte i mig den.. Pappa satt med mig ett tag tills jag klarat det.
Nu ska jag åka till affären och handla.
Plugga

trött chey. vill ta sabbatsår nu.

Kommentarer

3 december 2010 22:16

Stinta

Har du ingen skolkamrat som du kan anförtro dig åt och få lite stöd av?

Logga in för att skriva en kommentar.