Min historia med Ätstörningar
Hade en jobbig disskussion med mamma nu om när jag egentligen fick ett dåligt/snevridet förhållande till mat. Det känns så jobbigt att erkänna för sig själv att det är en del av mig själv som följt med så länge. Sen jag var 12 år. Bläddar igenom dagböcker från den tiden då allt spann igång och det var det enda som spann i mitt huvud redan då. Alla sidor är fulla av tips om hur jag ska "bränna mer fett", "hur jag ska bli av med fettet på låren" och jag planerade in träning varje dag. Ofta började jag med påminna mig själv om hur äckligt det är att äta socker, bröd sen skrev jag hur många situps och armhävningar jag klarat av varje kväll. Dansade balett 5 timmar i veckan, var yberambitiös i skolan, nöjde mig bara med alla rätt och sprang varje helg för att inte bli "otränad".
Tänk att det pågått så många år. Kan också bli så sur på att jag gick på veckorevyn bantnigstips/dieter och läts tro att det var något som ALLA kvinnor följde. På den tiden visste jag inte vad kalorier var men inte konstigt att jag idag är livrädd att lämna ätstörningarna bakom mig. Vem är jag då? En elvaåring?
ta hand om er, puss <3
Kommentarer
Logga in för att skriva en kommentar.
Ingen har kommenterat detta inlägget.