icon-chat icon-cutlery icon-dumbbell user count-calories menu Search
Jennie heter jag, är 26 år och bor strax utanför Göteborg.
Under min uppväxt höll jag på med många former av idrott. Jag har testat fotboll, handboll, volleyboll, origentering, pingis, gymnastik och boxning.
Under sommararna höll jag flitigt på med märkestagning i havet och vid 12-13 års ålder hade jag tagit allt från paddaren till guldmagistern.
Mitt hjärta har dock alltid brunnit för handbollen som jag kom i kontakt med redan som 2 åring.
Mina föräldrar träfffades genom handbollen och min syster har varit en väldigt duktig handbollsspelare så det föll sig ganska naturligt.

När jag började högstadiet var jag med i det flesta aktiviteter. Jag har vunnit distriktmästerskap i volleyboll 2 år (det första året kom vi 2:a men det glömmer man gärna), jag var även med och kom 3:a i basket mästerskapet trots att det är en sport som jag varken kan eller egentligen uppskattar.
Jag var ordförande i min skolas idrottsförening och ja kort och gott har jag alltid älskar idrott. Trots att jag alltid varit ganska vältränad hade jag under denna tiden av mitt liv väldiga komplex för mig kropp och tampades mycket med mig själv och mina tankar. Jag kom för första gången i kontakt med en dietist eftersom det fanns flera i min närhet som reagerat på mina matvanor och kontaktat vår skolsköterska. Jag fick lämna blodprov och väga mig varannan vecka men jag fick aldrig någon hjälp att bearbeta alla tankar som fanns i mitt huvud.

Som första års junior kom jag med i A-lags truppen handboll och tränade därefter handboll på elitnivå i 5 år innan en rad sjukdommar sätte käppar i hjulet på mig.

Jag la av med handbollen i 1 år och bestämde mig sedan för att börja igen men då bara för skoj skull i div 2.
När jag slutade med detta 2008 så började kilona sätta sig på mig. Jag vet inte riktigt varför men i takt med att jag slutade träna så fick jag en enorm matlust som jag aldrig haft tidigare. Jag gick upp till 72 kg innan jag fick panik över min kropp och bestämde mig för att gå ner i vikt.
På 4 månader hade jag gått ner 18 kg och vägde nu 54 kg vilket var för lite till mina 178 cm. Även om jag inte var väldigt smal så var det fara för mitt liv. Det visade sig att min kropp fått ta mycket stryk utav svält och nu ( hösten 2009) började en resa av tårar.

Jag kom i kontakt med läkare, psykoterapeut och sjukgymnast. Allt efter detta har varit en berg och dalbana. Jag fick äntligen börja bearbeta sådant som länge legat och grott i mig.

Jag gick även sakta men säkert upp i vikt och efter 1 år så avsultade vi min behandling. Tyvärr kom ett bakslag i november 2010 men jag tog mig ur detta på egen vilja.

Jag har sedan detta gott upp och väger idag 65,5 kg. Jag avskyr min kropp men jag är livrädd för att när jag nu försöker göra något åt det ska gå tillbaka i gamla vanor och det skulle inte bara äventyra min hälsa utan även mitt förhållande.
Jag tränar med en PT 1-2 gånger i veckan och jag försöker minska på godsaker men utan att dra ner för mycket på maten.
Jag hoppas på att lyckas på ettt sunt sätt nå en vikt på 60-62 kg.


Har börjat tillverka smycken som lite terapi och har startat en blogg för hobbyförsäljning av dom, ta gärna en titt =) http://nenniedesign.blogg.se
11 januari 2011 21:13
3

Älskade underbara mamma

Jag älskar min mamma. Hon finns alltid här för mig när jag behöver det och även då jag inte behöver det. Hon lyssnar och ställer upp. Gränslös kärlek! Det är få förunnat att ha en sån mamma som jag har. Idag så pratade vi i telefon och vi kom in på gårdagens samtal med min syster. Jag bröt ihop som jag inte gjort inför henne på väldigt länge. Jag berättade om hösten hur den varit och hur jag mått. Hon blev ledsen att jag inte sagt något innan. Hon hade ju sett att jag blivit smalare igen men eftersom jag hade orsaker så trodde hon på dom. Jag förstår henne för jag hade både en regäl förkylning och magkatarr. Men sanningen är ju att jag hjälpte till väldigt mycket på traven med att gå ner. Samtidigt som hon var ledsen och besviken att hon inte funnits där för mig då så blev hon glad att jag sa något nu. Min mamma har funnits vid min sida hela tiden sen hon fick veta att jag var sjuk. Innan också men just under den värsta tiden så hade hon "jour". Hon hade förberett arbetskamrater och chef på att om jag ringde och behövde henne så skulle hon åka på 2 röda osv. Hon var med mig på ett möte för att förstå och hon läste en hel bok för att kunna bemöta mig och sjudomen på bästa sätt. Hon fick ta mycket skit från mig, eller jag kanske ska säga från sjukdomen men hon vek sig inte en tum. Underbara mamma! Nu när jag fått ur mig mycket av det som känns tungt så har jag fått nya krafter. Hon hjälper mig bära en stor och tung sten som jag aldrig hade lyckats lyfta själv.

Kommentarer

  • 11 januari 2011 21:16
    jaropi
    Min är tyvär borta,, men låter så skönt för dig,, o nu kan du nog komma tillbaks lite starkare,kramar
  • 11 januari 2011 21:19
    Nennie
    Jag vågar inte ens tänka på den dagen då min mamma inte finns längre. Det måste vara en sån enorm sorg. Jag ska ta vara på all tid jag bara kan med henne. Kram
  • 12 januari 2011 07:10
    Cita
    Så fint du beskriver din mammavar rädd om henne min e tyvärr borta o hon brydde sig inte om mig, bara mina bröder ursäkta om BMIdå tanten började räkna var nog hennes BMI 20 då hon var 25 år. Ha en bra dag-o sköt om dig för det är du värd

Logga in för att skriva en kommentar.