icon-chat icon-cutlery icon-dumbbell user count-calories menu Search
Jennie heter jag, är 26 år och bor strax utanför Göteborg.
Under min uppväxt höll jag på med många former av idrott. Jag har testat fotboll, handboll, volleyboll, origentering, pingis, gymnastik och boxning.
Under sommararna höll jag flitigt på med märkestagning i havet och vid 12-13 års ålder hade jag tagit allt från paddaren till guldmagistern.
Mitt hjärta har dock alltid brunnit för handbollen som jag kom i kontakt med redan som 2 åring.
Mina föräldrar träfffades genom handbollen och min syster har varit en väldigt duktig handbollsspelare så det föll sig ganska naturligt.

När jag började högstadiet var jag med i det flesta aktiviteter. Jag har vunnit distriktmästerskap i volleyboll 2 år (det första året kom vi 2:a men det glömmer man gärna), jag var även med och kom 3:a i basket mästerskapet trots att det är en sport som jag varken kan eller egentligen uppskattar.
Jag var ordförande i min skolas idrottsförening och ja kort och gott har jag alltid älskar idrott. Trots att jag alltid varit ganska vältränad hade jag under denna tiden av mitt liv väldiga komplex för mig kropp och tampades mycket med mig själv och mina tankar. Jag kom för första gången i kontakt med en dietist eftersom det fanns flera i min närhet som reagerat på mina matvanor och kontaktat vår skolsköterska. Jag fick lämna blodprov och väga mig varannan vecka men jag fick aldrig någon hjälp att bearbeta alla tankar som fanns i mitt huvud.

Som första års junior kom jag med i A-lags truppen handboll och tränade därefter handboll på elitnivå i 5 år innan en rad sjukdommar sätte käppar i hjulet på mig.

Jag la av med handbollen i 1 år och bestämde mig sedan för att börja igen men då bara för skoj skull i div 2.
När jag slutade med detta 2008 så började kilona sätta sig på mig. Jag vet inte riktigt varför men i takt med att jag slutade träna så fick jag en enorm matlust som jag aldrig haft tidigare. Jag gick upp till 72 kg innan jag fick panik över min kropp och bestämde mig för att gå ner i vikt.
På 4 månader hade jag gått ner 18 kg och vägde nu 54 kg vilket var för lite till mina 178 cm. Även om jag inte var väldigt smal så var det fara för mitt liv. Det visade sig att min kropp fått ta mycket stryk utav svält och nu ( hösten 2009) började en resa av tårar.

Jag kom i kontakt med läkare, psykoterapeut och sjukgymnast. Allt efter detta har varit en berg och dalbana. Jag fick äntligen börja bearbeta sådant som länge legat och grott i mig.

Jag gick även sakta men säkert upp i vikt och efter 1 år så avsultade vi min behandling. Tyvärr kom ett bakslag i november 2010 men jag tog mig ur detta på egen vilja.

Jag har sedan detta gott upp och väger idag 65,5 kg. Jag avskyr min kropp men jag är livrädd för att när jag nu försöker göra något åt det ska gå tillbaka i gamla vanor och det skulle inte bara äventyra min hälsa utan även mitt förhållande.
Jag tränar med en PT 1-2 gånger i veckan och jag försöker minska på godsaker men utan att dra ner för mycket på maten.
Jag hoppas på att lyckas på ettt sunt sätt nå en vikt på 60-62 kg.


Har börjat tillverka smycken som lite terapi och har startat en blogg för hobbyförsäljning av dom, ta gärna en titt =) http://nenniedesign.blogg.se
3 april 2011 17:46
5

Är det så här att vara frisk?

Två riktigt bra veckor med bara en liten svacka. Ätit som jag velat och tränat "lagom". Inga frosserier men ändå något gott då och då! Det har gått dagar då jag inte ens ställt mig på vågen. Jag känner inte någon ångest längre då jag kliver upp och ser siffrorna som innan skrämt livet ur mig. Pendlat mellan 59 och 61kg till mina 178 cm dom senaste veckorna och då har jag som sagt ätit som jag vill. Tänk om jag kan hålla mig här nu. Leva som jag gjort. Det är nog nästan såhär det känns att vara frisk. Inga bråk om mat eller vikt. Kunna baka en kaka för att man är sugen och ta en eller två bitar utan ångest. Lägga sig på kvällen och inte planera morgonens bantning(läs svält). Se sig själv i spegeln utan att börja gråta. Tänk om det kan fortsätta såhär nu.....

Kommentarer

  • 3 april 2011 17:49
    jennyb
    det kan det, du får bara ge dig tusan på att greja det... och tillåt dig att ha svackor, det är när förbuden kommer in som ångesten smyger sig på... KRAM
  • 3 april 2011 17:52
    Nennie
    Ja jag tror nog att knepet är att inte tänka så mycket på det nu när jag tagit mig snäppet längre. Att inte låta mat ha så stor betydelse utan det är något naturligt =). Kram
  • 3 april 2011 17:59
    jennyb
    och kanske att låta den du står närmst veta exakt hur du mår för att kunna stötta dig när de dåliga tankarna kommer, jag tror att det är otroligt viktigt... berätta när det är skit och allt suger, ibland räcker det med bara att få prata sig ur demonerna.
  • 4 april 2011 08:15
    sofpau
    Åh det låter underbart!!!!!
  • 4 april 2011 19:03
    Nennie
    Jennyb: Ja tidigare har jag pratat mycket med mina nära. Nu undviker jag det dock i den mån det går för att dom inte ska må dåligt. Min pojkvän ser ju på mig om jag har en dålig dag eller bara en dålig stund men jag försöker lämna det där just nu och det går bra. Vi har bråkat så mycket åren som gått nu om mat, vikt osv att detbara är skönt att inte göra det. Låta sjukdomen ta ett stag tillbaka och förhållandet ett steg fram. Men skulle jag verkligen behöva prata så hade jag givetvis gjort detta. sofpau: Ja verkligen!

Logga in för att skriva en kommentar.