icon-chat icon-cutlery icon-dumbbell user count-calories menu Search
Jennie heter jag, är 26 år och bor strax utanför Göteborg.
Under min uppväxt höll jag på med många former av idrott. Jag har testat fotboll, handboll, volleyboll, origentering, pingis, gymnastik och boxning.
Under sommararna höll jag flitigt på med märkestagning i havet och vid 12-13 års ålder hade jag tagit allt från paddaren till guldmagistern.
Mitt hjärta har dock alltid brunnit för handbollen som jag kom i kontakt med redan som 2 åring.
Mina föräldrar träfffades genom handbollen och min syster har varit en väldigt duktig handbollsspelare så det föll sig ganska naturligt.

När jag började högstadiet var jag med i det flesta aktiviteter. Jag har vunnit distriktmästerskap i volleyboll 2 år (det första året kom vi 2:a men det glömmer man gärna), jag var även med och kom 3:a i basket mästerskapet trots att det är en sport som jag varken kan eller egentligen uppskattar.
Jag var ordförande i min skolas idrottsförening och ja kort och gott har jag alltid älskar idrott. Trots att jag alltid varit ganska vältränad hade jag under denna tiden av mitt liv väldiga komplex för mig kropp och tampades mycket med mig själv och mina tankar. Jag kom för första gången i kontakt med en dietist eftersom det fanns flera i min närhet som reagerat på mina matvanor och kontaktat vår skolsköterska. Jag fick lämna blodprov och väga mig varannan vecka men jag fick aldrig någon hjälp att bearbeta alla tankar som fanns i mitt huvud.

Som första års junior kom jag med i A-lags truppen handboll och tränade därefter handboll på elitnivå i 5 år innan en rad sjukdommar sätte käppar i hjulet på mig.

Jag la av med handbollen i 1 år och bestämde mig sedan för att börja igen men då bara för skoj skull i div 2.
När jag slutade med detta 2008 så började kilona sätta sig på mig. Jag vet inte riktigt varför men i takt med att jag slutade träna så fick jag en enorm matlust som jag aldrig haft tidigare. Jag gick upp till 72 kg innan jag fick panik över min kropp och bestämde mig för att gå ner i vikt.
På 4 månader hade jag gått ner 18 kg och vägde nu 54 kg vilket var för lite till mina 178 cm. Även om jag inte var väldigt smal så var det fara för mitt liv. Det visade sig att min kropp fått ta mycket stryk utav svält och nu ( hösten 2009) började en resa av tårar.

Jag kom i kontakt med läkare, psykoterapeut och sjukgymnast. Allt efter detta har varit en berg och dalbana. Jag fick äntligen börja bearbeta sådant som länge legat och grott i mig.

Jag gick även sakta men säkert upp i vikt och efter 1 år så avsultade vi min behandling. Tyvärr kom ett bakslag i november 2010 men jag tog mig ur detta på egen vilja.

Jag har sedan detta gott upp och väger idag 65,5 kg. Jag avskyr min kropp men jag är livrädd för att när jag nu försöker göra något åt det ska gå tillbaka i gamla vanor och det skulle inte bara äventyra min hälsa utan även mitt förhållande.
Jag tränar med en PT 1-2 gånger i veckan och jag försöker minska på godsaker men utan att dra ner för mycket på maten.
Jag hoppas på att lyckas på ettt sunt sätt nå en vikt på 60-62 kg.


Har börjat tillverka smycken som lite terapi och har startat en blogg för hobbyförsäljning av dom, ta gärna en titt =) http://nenniedesign.blogg.se
2 december 2010 07:41
1

Ätstörning är precis som alla andra beroenden!

Igår var jag besviken på mig själv som låtit mig trilla ner igen efter allt hårt jobb som jag lagt ner på att bli frisk. Jag vet ju att jag inte var helt frisk då jag lämnade terapeuten den 8 juni men jag var på god väg och jag var säker på att jag aldrig skulle trilla dit igen. Tyvärr är en ätstörning som alla andra beroenden tex alkolism. Det är väldigt lätt att trilla dit igen om man bara ger vika lite lite för frestelsen!
Det började med att jag bestämde mig för att gå ner bara några kilon då jag vägde 62 eftersom jag kände mig fet och äcklig. Jag började hoppa över middagen och åt inte efter 17 på kvällen. Åkte på att bli sjuk, gick då ner några kilon. Blev super triggad och ville hålla kvar den vikten. Några veckor efter åkte jag på en magkatarr som gjorde det hela värre.

Nu hade jag dessutom något att skylla min viktnedgång och jag såg till att gå ner ordentligt. Förlorade 7 kg på 2 månader vilket inte låter så mycket men för någon som inte ska gå ner något alls så är det enorma siffror som tyvärr förstör mycket.

För er som inte vet det så bidrar ju svält och snabb viktnedgång till att hjärnan inte fungerar som den bör. Därför är viktuppgången en viktig del för att bli frisk! Just att man börjar tänka realistiskt!

Hur som helst så känns allt detta skit. För igår gjorde den gamla ångesten sig till känna. Nu sitter jag här och dealar med mig själv om frukosten. Men ska fixa mig 2 rostade smörgåsar nu. Egentligen vet jag att jag kan äta både gröt och mackor men jag är inte riktigt där i huvudet än. 

Men jag har lärt mig nu att jag aldrig någonsin ska försöka gå ner under tiden som jag inte är frisk och som jag inte behöver det. Skulle jag väga 80 kg så skulle jag givetvis göra något åt det menn 62 kg och ett bmi på under 20 år något jag måste kunna acceptera!!! 

Kommentarer

  • 2 december 2010 13:38
    linni
    PEPP! Jag tänker att viktnedgång och viktuppgång oavsett anledningarna så är det lätt att trilla tillbaka i gamla mönster. Skaka av sig gårdagen och ta nya tag idag är min filosofi, även då jag har motsatt problem med vikten är nu ... /Linni

Logga in för att skriva en kommentar.