icon-chat icon-cutlery icon-dumbbell user count-calories menu Search
Jennie heter jag, är 26 år och bor strax utanför Göteborg.
Under min uppväxt höll jag på med många former av idrott. Jag har testat fotboll, handboll, volleyboll, origentering, pingis, gymnastik och boxning.
Under sommararna höll jag flitigt på med märkestagning i havet och vid 12-13 års ålder hade jag tagit allt från paddaren till guldmagistern.
Mitt hjärta har dock alltid brunnit för handbollen som jag kom i kontakt med redan som 2 åring.
Mina föräldrar träfffades genom handbollen och min syster har varit en väldigt duktig handbollsspelare så det föll sig ganska naturligt.

När jag började högstadiet var jag med i det flesta aktiviteter. Jag har vunnit distriktmästerskap i volleyboll 2 år (det första året kom vi 2:a men det glömmer man gärna), jag var även med och kom 3:a i basket mästerskapet trots att det är en sport som jag varken kan eller egentligen uppskattar.
Jag var ordförande i min skolas idrottsförening och ja kort och gott har jag alltid älskar idrott. Trots att jag alltid varit ganska vältränad hade jag under denna tiden av mitt liv väldiga komplex för mig kropp och tampades mycket med mig själv och mina tankar. Jag kom för första gången i kontakt med en dietist eftersom det fanns flera i min närhet som reagerat på mina matvanor och kontaktat vår skolsköterska. Jag fick lämna blodprov och väga mig varannan vecka men jag fick aldrig någon hjälp att bearbeta alla tankar som fanns i mitt huvud.

Som första års junior kom jag med i A-lags truppen handboll och tränade därefter handboll på elitnivå i 5 år innan en rad sjukdommar sätte käppar i hjulet på mig.

Jag la av med handbollen i 1 år och bestämde mig sedan för att börja igen men då bara för skoj skull i div 2.
När jag slutade med detta 2008 så började kilona sätta sig på mig. Jag vet inte riktigt varför men i takt med att jag slutade träna så fick jag en enorm matlust som jag aldrig haft tidigare. Jag gick upp till 72 kg innan jag fick panik över min kropp och bestämde mig för att gå ner i vikt.
På 4 månader hade jag gått ner 18 kg och vägde nu 54 kg vilket var för lite till mina 178 cm. Även om jag inte var väldigt smal så var det fara för mitt liv. Det visade sig att min kropp fått ta mycket stryk utav svält och nu ( hösten 2009) började en resa av tårar.

Jag kom i kontakt med läkare, psykoterapeut och sjukgymnast. Allt efter detta har varit en berg och dalbana. Jag fick äntligen börja bearbeta sådant som länge legat och grott i mig.

Jag gick även sakta men säkert upp i vikt och efter 1 år så avsultade vi min behandling. Tyvärr kom ett bakslag i november 2010 men jag tog mig ur detta på egen vilja.

Jag har sedan detta gott upp och väger idag 65,5 kg. Jag avskyr min kropp men jag är livrädd för att när jag nu försöker göra något åt det ska gå tillbaka i gamla vanor och det skulle inte bara äventyra min hälsa utan även mitt förhållande.
Jag tränar med en PT 1-2 gånger i veckan och jag försöker minska på godsaker men utan att dra ner för mycket på maten.
Jag hoppas på att lyckas på ettt sunt sätt nå en vikt på 60-62 kg.


Har börjat tillverka smycken som lite terapi och har startat en blogg för hobbyförsäljning av dom, ta gärna en titt =) http://nenniedesign.blogg.se
8 mars 2011 23:28
3

Ätstörning, alkohol och sexmissbruk allt bottnade i samma sak

Igår satt jag och tittade på gamla bilder från högstadietiden och många minnen väcktes. Det var ganska skrämmande bilder på en ledsen tjej. Jag var riktigt mager på flera utav dom och ansiktet ser helt insjunket ut. Ska läggga in en bild så ni får se sen. Min kompis som var med mig igår och tittade på bilderna undrade lite varför hon inte reagerade då och varför ingen gjorde något. Saken är ju den att det fanns gott om folk som reagerade, bamba presonalen, föräldrar till andra elever och lärare reagerade. Jag gick på kontroller varannan vecka hos skolsystern, tog blodprover och vägde mig. Nu önskar jag att dom hade tagit det mer på allvar. Det var inte hjälp nog. Som jag sagt innan fick jag även gå till en dietist. Allt fokus låg på vikten och maten och inte på hur jag mådde. Eftersom jag aldrig fick hjälp med hur jag egentligen mådde så sköt man bara undann problemet. Under någre "friska" år som jag hade så hade jag bytt ut matmissbruket till ett sex och alkohol missbruk. Jag har aldrig varit en alkolist med det finns 1 år av mitt liv som är som en enda stor dimma. Jag festade 4-5 ggr/vecka, då mådde jag "bra" jag slapp möta verkligheten. Jag hade sex med massa olika killar för bekräftelsens skull. Det var nya killar var och varannan dag. Jag trodde jag levde livet medans jag i självaverket gömde mig från det. I min lilla bubbla var jag en självsäker och social tjej, glad som få och väldigt öppen. Men allt var ju bara ett skal. Innanför detta skal fanns en osäker liten flicka. Rädd för sig själv och rädd för vad andra tyckte om henne. Läste gamla dagboksrader från när jag bara var 15 år "när ska jag ha sex med någon jag verkligen tycker om egentligen" var en sak som stod, detta var innan det värsta året men att jag redan då kände på det sättet skrämmer mig idag. Ne nog om detta svammlande om tråkigheterna.

Kommentarer

  • 9 mars 2011 07:43
    linni
    Det gör ont i mitt hjärta. Dessvärre tror jag att det finns så dåligt fokus kring just denna typ av problematik att dem gärna fokuserar på maten framför grunden till matproblemet. Sorgligt, men starkt att du reflekterar över dåtid, tror att det kan gagna dig i nutid. PEPP å kramar ifrån mig!
  • 10 mars 2011 12:05
    Nennie
    SKSKSK: Jag klandrar egentligen ingen för att dom inte gjorde mer även om jag önskar det. Jag var en väldigt social tjej, lätt för mig i skolan, duktig på min idrott och hade alltid många bollar i luften. Det fanns egentligen ingen anledning att tro at jag mådde dåligt. Som ätstörd så är man dessutom väldigt duktig på att ljuga och vilseleda sin omgivning. Livet känns ljusare även om jag fortfarande väntar på den dagen då jag helt har tagit mig ut ur tunneln men nu syns iaf ljuset! linni: Ja jag vet ju att det är så att man tror att det ska lösa problemet då man egentligen bara skjuter udnan det. Det var väldigt skönt att reflektera över det med min bästa vän faktiskt. Hon känner mig så bra också och var ju med under hela tiden utan att förstå. Det var ju först när jag blev inlagd på akutpsyk som personer i min omgivning förstod. Men som jag skrev till SK så är det inte så kontogt för jag har varit bra på att dölja mina problem. Kram
  • 10 mars 2011 12:39
    linni
    Du vet den där masken man döljer sig bakom, den kan förskona många sanningen. Känner igen det där med min utmattning å önskan om att få må bra och slippa kämpa mot målet i alla evighet. PEPP!

Logga in för att skriva en kommentar.