icon-chat icon-cutlery icon-dumbbell user count-calories menu Search
Jennie heter jag, är 26 år och bor strax utanför Göteborg.
Under min uppväxt höll jag på med många former av idrott. Jag har testat fotboll, handboll, volleyboll, origentering, pingis, gymnastik och boxning.
Under sommararna höll jag flitigt på med märkestagning i havet och vid 12-13 års ålder hade jag tagit allt från paddaren till guldmagistern.
Mitt hjärta har dock alltid brunnit för handbollen som jag kom i kontakt med redan som 2 åring.
Mina föräldrar träfffades genom handbollen och min syster har varit en väldigt duktig handbollsspelare så det föll sig ganska naturligt.

När jag började högstadiet var jag med i det flesta aktiviteter. Jag har vunnit distriktmästerskap i volleyboll 2 år (det första året kom vi 2:a men det glömmer man gärna), jag var även med och kom 3:a i basket mästerskapet trots att det är en sport som jag varken kan eller egentligen uppskattar.
Jag var ordförande i min skolas idrottsförening och ja kort och gott har jag alltid älskar idrott. Trots att jag alltid varit ganska vältränad hade jag under denna tiden av mitt liv väldiga komplex för mig kropp och tampades mycket med mig själv och mina tankar. Jag kom för första gången i kontakt med en dietist eftersom det fanns flera i min närhet som reagerat på mina matvanor och kontaktat vår skolsköterska. Jag fick lämna blodprov och väga mig varannan vecka men jag fick aldrig någon hjälp att bearbeta alla tankar som fanns i mitt huvud.

Som första års junior kom jag med i A-lags truppen handboll och tränade därefter handboll på elitnivå i 5 år innan en rad sjukdommar sätte käppar i hjulet på mig.

Jag la av med handbollen i 1 år och bestämde mig sedan för att börja igen men då bara för skoj skull i div 2.
När jag slutade med detta 2008 så började kilona sätta sig på mig. Jag vet inte riktigt varför men i takt med att jag slutade träna så fick jag en enorm matlust som jag aldrig haft tidigare. Jag gick upp till 72 kg innan jag fick panik över min kropp och bestämde mig för att gå ner i vikt.
På 4 månader hade jag gått ner 18 kg och vägde nu 54 kg vilket var för lite till mina 178 cm. Även om jag inte var väldigt smal så var det fara för mitt liv. Det visade sig att min kropp fått ta mycket stryk utav svält och nu ( hösten 2009) började en resa av tårar.

Jag kom i kontakt med läkare, psykoterapeut och sjukgymnast. Allt efter detta har varit en berg och dalbana. Jag fick äntligen börja bearbeta sådant som länge legat och grott i mig.

Jag gick även sakta men säkert upp i vikt och efter 1 år så avsultade vi min behandling. Tyvärr kom ett bakslag i november 2010 men jag tog mig ur detta på egen vilja.

Jag har sedan detta gott upp och väger idag 65,5 kg. Jag avskyr min kropp men jag är livrädd för att när jag nu försöker göra något åt det ska gå tillbaka i gamla vanor och det skulle inte bara äventyra min hälsa utan även mitt förhållande.
Jag tränar med en PT 1-2 gånger i veckan och jag försöker minska på godsaker men utan att dra ner för mycket på maten.
Jag hoppas på att lyckas på ettt sunt sätt nå en vikt på 60-62 kg.


Har börjat tillverka smycken som lite terapi och har startat en blogg för hobbyförsäljning av dom, ta gärna en titt =) http://nenniedesign.blogg.se
4 maj 2011 07:33
3

Bakslag?

Efter helgen hade jag givetvis gått upp lite när jag ställde mig på vågen. Jag visste ju om det eftersom jag ätit bra mycket mer än vad jag förbrukat och detta med vikt nedgång och viktuppgång är inget annat än lätt matttematik. Kcal in och kcal ut. Självklart kom en liten djävul till mig och pratade men jag ignorerade den och jag har fortsatt äta normalt både mån och tisdag. Igår klev jag upp på vågen hade jag börjat gå ner och jag hoppade jämfota av glädje. När jag lagt mig tänkte jag lite på mitt glädje utbrott. Det liknade den känslan som jag alltid fått när jag gått ner ett rus man vill uppleva om och om igen. Jag vet inte hur jag ska kunna förklara den känslan. Den är obeskrivlig och jag vill bara få känna den igen och igen och igen. Men jag vet så mycket bättre. Jag ska nästa vecka börja bygga upp min kropp och då måste jag verkligen se till att äta ordentligt. Ingen skulle å bra av att jag började gå ner igen. Min underbara pojkvän skulle nog inte orka med en omgång till. All fixering vid mat och överträning skadade vårt förhållande för det fanns inget för mig som var viktigare än att gå ner i vikt... inget! Jag levde i en egobubbbla!!

Kommentarer

  • 4 maj 2011 13:19
    sofpau
    Vad händer om du gör dig av med vågen? Min pojkvän monterade isär min våg för en månad sedan, efter att kliniken tjatat om det i ett halvår. Så nu kan jag bara väga mig på mina besök hos sjuksköterskan. Otäckt, men fan vad mycket bättre det går. Hade förväntat mig att kontrollbehovet skulle öka utan vågen. men det blev precis tvärtom. Känner så väl igen glädjeruset över minskande siffror. Kram
  • 4 maj 2011 17:23
    Nennie
    Jag vet inte. Jag ser både för och nackdelar med att ha den här hemma nu. Jag hade den hos mina föräldrar i 1 år under tiden jag gick hos terapeuten men då jag slutade där så uppmuntrade hon mig till att väga mig 1 gång/vecka i fortsättningen också för att se att det faktiskt inte är så att jag går upp flera kg/vecka bara för att jag äter. Det som är så skönt för mig det är att jag inte äter annorlunda även då jag går upp längre. Även skönt att se att kroppen faktiskt inte bara rasar upp i vikt utan att den är stabil. Men jag borde absolut hålla mig till att väga mig bara en gång/vecka. Bra tat du gjort dig av med vågen!!!! Det kommer hjälpa dig att ta nästa steg! Man slipper se att man ökat i vikt då man druckit ett gald vatten. Även om ens förnuftiga sida VET att det bara är vätskan som väger så ser sjukdomen det som fett. Ska fundera ett tag till på att göra mig av med den men tror jag skulle bli galen =)! Kram
  • 7 maj 2011 14:59
    linni
    peppkram

Logga in för att skriva en kommentar.