icon-chat icon-cutlery icon-dumbbell user count-calories menu Search
Jennie heter jag, är 26 år och bor strax utanför Göteborg.
Under min uppväxt höll jag på med många former av idrott. Jag har testat fotboll, handboll, volleyboll, origentering, pingis, gymnastik och boxning.
Under sommararna höll jag flitigt på med märkestagning i havet och vid 12-13 års ålder hade jag tagit allt från paddaren till guldmagistern.
Mitt hjärta har dock alltid brunnit för handbollen som jag kom i kontakt med redan som 2 åring.
Mina föräldrar träfffades genom handbollen och min syster har varit en väldigt duktig handbollsspelare så det föll sig ganska naturligt.

När jag började högstadiet var jag med i det flesta aktiviteter. Jag har vunnit distriktmästerskap i volleyboll 2 år (det första året kom vi 2:a men det glömmer man gärna), jag var även med och kom 3:a i basket mästerskapet trots att det är en sport som jag varken kan eller egentligen uppskattar.
Jag var ordförande i min skolas idrottsförening och ja kort och gott har jag alltid älskar idrott. Trots att jag alltid varit ganska vältränad hade jag under denna tiden av mitt liv väldiga komplex för mig kropp och tampades mycket med mig själv och mina tankar. Jag kom för första gången i kontakt med en dietist eftersom det fanns flera i min närhet som reagerat på mina matvanor och kontaktat vår skolsköterska. Jag fick lämna blodprov och väga mig varannan vecka men jag fick aldrig någon hjälp att bearbeta alla tankar som fanns i mitt huvud.

Som första års junior kom jag med i A-lags truppen handboll och tränade därefter handboll på elitnivå i 5 år innan en rad sjukdommar sätte käppar i hjulet på mig.

Jag la av med handbollen i 1 år och bestämde mig sedan för att börja igen men då bara för skoj skull i div 2.
När jag slutade med detta 2008 så började kilona sätta sig på mig. Jag vet inte riktigt varför men i takt med att jag slutade träna så fick jag en enorm matlust som jag aldrig haft tidigare. Jag gick upp till 72 kg innan jag fick panik över min kropp och bestämde mig för att gå ner i vikt.
På 4 månader hade jag gått ner 18 kg och vägde nu 54 kg vilket var för lite till mina 178 cm. Även om jag inte var väldigt smal så var det fara för mitt liv. Det visade sig att min kropp fått ta mycket stryk utav svält och nu ( hösten 2009) började en resa av tårar.

Jag kom i kontakt med läkare, psykoterapeut och sjukgymnast. Allt efter detta har varit en berg och dalbana. Jag fick äntligen börja bearbeta sådant som länge legat och grott i mig.

Jag gick även sakta men säkert upp i vikt och efter 1 år så avsultade vi min behandling. Tyvärr kom ett bakslag i november 2010 men jag tog mig ur detta på egen vilja.

Jag har sedan detta gott upp och väger idag 65,5 kg. Jag avskyr min kropp men jag är livrädd för att när jag nu försöker göra något åt det ska gå tillbaka i gamla vanor och det skulle inte bara äventyra min hälsa utan även mitt förhållande.
Jag tränar med en PT 1-2 gånger i veckan och jag försöker minska på godsaker men utan att dra ner för mycket på maten.
Jag hoppas på att lyckas på ettt sunt sätt nå en vikt på 60-62 kg.


Har börjat tillverka smycken som lite terapi och har startat en blogg för hobbyförsäljning av dom, ta gärna en titt =) http://nenniedesign.blogg.se
10 juni 2011 00:02
1

Dödsångest!

Jag hade gått och lagt mig. Då flög den över mig, en enorm ångest. Ett mentalt tryck över bröstet, tungt att andas och rädsla för att hjärtat ska stanna. För lite mindre än två år sedan gjorde jag en akut läkarundersökning. Dom tog puls och blodtryck på mig och kopplade sedan upp mig med ekg eftersom både puls och blodtryck var lågt. Som ni säkert hört många av er gick mitt hjärta på sparlåga. Jag fick dock åka hem för läget var inte livshotande just då. Jag fick en ny tid efter 2 dagar för fler prover samt träff med en terapeut med special kunskaper på ätstörningar. Jag fick strängt träningsförbud och order om att äta. Om jag kände mig det minsta yr eller svag så skulle jag ringa ambulans. Det var en liten väckarklocka, fast ändå kunde jag inte hålla mig från att träna, och äta, nje det var jag inte så bra på heller även om jag ökade mitt kcal intag från 200 par dag till 400 och just då tyckte att jag åt enorma mängder. Rädslan för att hjärtat inte skulle orka fanns där, men önskan om att bli smal var större. Visste att jag hade min "sista chans" där att försöka få den där kroppen somm jag drömde om. Denna känsla och rädsla finns fortfarande kvar i mig då jag tränat hårt. Även om jag nu äter ordentligt samt tar extra tillskott så finns den konstigt nog där. Trycket över bröstet är bara ångest, jag vet det men det krävs att jag medvetet jobbar bort det för att det ska försvinna så därför sitter jag nu här och försöker tänka på annat.....

Kommentarer

  • 10 juni 2011 00:24
    MarikaB
    Tycker du kämpar bra!! Skitbra att du skriver! Kan förställa mig att tankarna drar igång när du varit med om en sån grej som faktiskt var riktigt allvarlig. PEPP!!

Logga in för att skriva en kommentar.