icon-chat icon-cutlery icon-dumbbell user count-calories menu Search
Jennie heter jag, är 26 år och bor strax utanför Göteborg.
Under min uppväxt höll jag på med många former av idrott. Jag har testat fotboll, handboll, volleyboll, origentering, pingis, gymnastik och boxning.
Under sommararna höll jag flitigt på med märkestagning i havet och vid 12-13 års ålder hade jag tagit allt från paddaren till guldmagistern.
Mitt hjärta har dock alltid brunnit för handbollen som jag kom i kontakt med redan som 2 åring.
Mina föräldrar träfffades genom handbollen och min syster har varit en väldigt duktig handbollsspelare så det föll sig ganska naturligt.

När jag började högstadiet var jag med i det flesta aktiviteter. Jag har vunnit distriktmästerskap i volleyboll 2 år (det första året kom vi 2:a men det glömmer man gärna), jag var även med och kom 3:a i basket mästerskapet trots att det är en sport som jag varken kan eller egentligen uppskattar.
Jag var ordförande i min skolas idrottsförening och ja kort och gott har jag alltid älskar idrott. Trots att jag alltid varit ganska vältränad hade jag under denna tiden av mitt liv väldiga komplex för mig kropp och tampades mycket med mig själv och mina tankar. Jag kom för första gången i kontakt med en dietist eftersom det fanns flera i min närhet som reagerat på mina matvanor och kontaktat vår skolsköterska. Jag fick lämna blodprov och väga mig varannan vecka men jag fick aldrig någon hjälp att bearbeta alla tankar som fanns i mitt huvud.

Som första års junior kom jag med i A-lags truppen handboll och tränade därefter handboll på elitnivå i 5 år innan en rad sjukdommar sätte käppar i hjulet på mig.

Jag la av med handbollen i 1 år och bestämde mig sedan för att börja igen men då bara för skoj skull i div 2.
När jag slutade med detta 2008 så började kilona sätta sig på mig. Jag vet inte riktigt varför men i takt med att jag slutade träna så fick jag en enorm matlust som jag aldrig haft tidigare. Jag gick upp till 72 kg innan jag fick panik över min kropp och bestämde mig för att gå ner i vikt.
På 4 månader hade jag gått ner 18 kg och vägde nu 54 kg vilket var för lite till mina 178 cm. Även om jag inte var väldigt smal så var det fara för mitt liv. Det visade sig att min kropp fått ta mycket stryk utav svält och nu ( hösten 2009) började en resa av tårar.

Jag kom i kontakt med läkare, psykoterapeut och sjukgymnast. Allt efter detta har varit en berg och dalbana. Jag fick äntligen börja bearbeta sådant som länge legat och grott i mig.

Jag gick även sakta men säkert upp i vikt och efter 1 år så avsultade vi min behandling. Tyvärr kom ett bakslag i november 2010 men jag tog mig ur detta på egen vilja.

Jag har sedan detta gott upp och väger idag 65,5 kg. Jag avskyr min kropp men jag är livrädd för att när jag nu försöker göra något åt det ska gå tillbaka i gamla vanor och det skulle inte bara äventyra min hälsa utan även mitt förhållande.
Jag tränar med en PT 1-2 gånger i veckan och jag försöker minska på godsaker men utan att dra ner för mycket på maten.
Jag hoppas på att lyckas på ettt sunt sätt nå en vikt på 60-62 kg.


Har börjat tillverka smycken som lite terapi och har startat en blogg för hobbyförsäljning av dom, ta gärna en titt =) http://nenniedesign.blogg.se
19 december 2010 14:08
3

Han blir aldrig nöjd!

Jag tror faktiskt aldrig att min pojkvän kommer vara nöjd med mina framsteg. Han ser inte dom små sakerna utan vill se stora resultat med en gång och så fungerar det inte. Jag kan inte gå upp 10 kg på en vecka och äta som en häst! Att han påpekar hur och vad jag äter gör mig bara förbannad! Jag anser inte att man kan peka mot någon och man själv inte gör rätt. Han är verkligen inte hälsosam. Han kan gå en halv dag utan att äta. Han börjar ofta dagen med godis och han äter kanske 2 mål om dagen och då gigantiska! Att då sitta och ha åsikter om jag äter för lite till frukost eller inte äter efter träning mm är bara skrattretande! Jag är så arg! Jag har gått upp nästan 3 kg dom senaste veckorna men det märker han inte! Han fortsätter vara någon jävla matpolis! Visst jag vet han vill bara väl coh är bara orolig men jag orkar inte med det. Han får faktiskt vara glad åt dom små sakerna som skett och ha tålamod!!! Om man tänker tillbaka 1½ år så har det hänt enorma saker. Men det är redan glömt!!!

Kommentarer

  • 19 december 2010 16:10
    Tabirimiri
    jag känner igen mig i det som du skriver,verkligen irriterande,men nu ska vi köra vårat race och klara detta =) pepp kram
  • 19 december 2010 19:03
    lflickan
    Tråkigt att han inte stöttar dig mer. Men kämpa på, du klarar detta!
  • 19 december 2010 20:22
    Nennie
    lflickan: Han har varit ett väldigt stöd för mig och gjort resan för mig möjlig. Men nu har nog hans tålamod börjat tryta lite efter 1½ år kamp mot denna elendiga sjukdomen så jag borde kanske inte klaga på honom men jag blir så irriterad när han inte märker att jag tagit mig framåt nu igen även om jag inte är så långt framme som innan!!!

Logga in för att skriva en kommentar.