icon-chat icon-cutlery icon-dumbbell user count-calories menu Search
Jennie heter jag, är 26 år och bor strax utanför Göteborg.
Under min uppväxt höll jag på med många former av idrott. Jag har testat fotboll, handboll, volleyboll, origentering, pingis, gymnastik och boxning.
Under sommararna höll jag flitigt på med märkestagning i havet och vid 12-13 års ålder hade jag tagit allt från paddaren till guldmagistern.
Mitt hjärta har dock alltid brunnit för handbollen som jag kom i kontakt med redan som 2 åring.
Mina föräldrar träfffades genom handbollen och min syster har varit en väldigt duktig handbollsspelare så det föll sig ganska naturligt.

När jag började högstadiet var jag med i det flesta aktiviteter. Jag har vunnit distriktmästerskap i volleyboll 2 år (det första året kom vi 2:a men det glömmer man gärna), jag var även med och kom 3:a i basket mästerskapet trots att det är en sport som jag varken kan eller egentligen uppskattar.
Jag var ordförande i min skolas idrottsförening och ja kort och gott har jag alltid älskar idrott. Trots att jag alltid varit ganska vältränad hade jag under denna tiden av mitt liv väldiga komplex för mig kropp och tampades mycket med mig själv och mina tankar. Jag kom för första gången i kontakt med en dietist eftersom det fanns flera i min närhet som reagerat på mina matvanor och kontaktat vår skolsköterska. Jag fick lämna blodprov och väga mig varannan vecka men jag fick aldrig någon hjälp att bearbeta alla tankar som fanns i mitt huvud.

Som första års junior kom jag med i A-lags truppen handboll och tränade därefter handboll på elitnivå i 5 år innan en rad sjukdommar sätte käppar i hjulet på mig.

Jag la av med handbollen i 1 år och bestämde mig sedan för att börja igen men då bara för skoj skull i div 2.
När jag slutade med detta 2008 så började kilona sätta sig på mig. Jag vet inte riktigt varför men i takt med att jag slutade träna så fick jag en enorm matlust som jag aldrig haft tidigare. Jag gick upp till 72 kg innan jag fick panik över min kropp och bestämde mig för att gå ner i vikt.
På 4 månader hade jag gått ner 18 kg och vägde nu 54 kg vilket var för lite till mina 178 cm. Även om jag inte var väldigt smal så var det fara för mitt liv. Det visade sig att min kropp fått ta mycket stryk utav svält och nu ( hösten 2009) började en resa av tårar.

Jag kom i kontakt med läkare, psykoterapeut och sjukgymnast. Allt efter detta har varit en berg och dalbana. Jag fick äntligen börja bearbeta sådant som länge legat och grott i mig.

Jag gick även sakta men säkert upp i vikt och efter 1 år så avsultade vi min behandling. Tyvärr kom ett bakslag i november 2010 men jag tog mig ur detta på egen vilja.

Jag har sedan detta gott upp och väger idag 65,5 kg. Jag avskyr min kropp men jag är livrädd för att när jag nu försöker göra något åt det ska gå tillbaka i gamla vanor och det skulle inte bara äventyra min hälsa utan även mitt förhållande.
Jag tränar med en PT 1-2 gånger i veckan och jag försöker minska på godsaker men utan att dra ner för mycket på maten.
Jag hoppas på att lyckas på ettt sunt sätt nå en vikt på 60-62 kg.


Har börjat tillverka smycken som lite terapi och har startat en blogg för hobbyförsäljning av dom, ta gärna en titt =) http://nenniedesign.blogg.se
10 januari 2012 19:56
2

Hur kan en människk hata sig själv så mycket?

Ofta försöker jag förstå mig på mina känslor. Jag har försökt jobba med dem och jag försöker tänka positivt. Jag tycker absolut inte synd om mig själv på något sätt men jag kan ibland slås av frågan hur det är möjligt att hata sig själv så som jag gör. Jag försöker tänka på att jag är bra och duger som jag är. Men jag tror inte på det själv. Vissa dagar är hatet och osäkerheten större än andra. Idag tex fick jag veta att jag ska med påojkvännen på fest hos hans vän på lördag. Då slog ångesten till och klumpen i magen växte. Jag började genast ransaka mig själv. Klädångesten slog till, ångest över den på tok för stora kroppen. Vad ska folk tycka? Jag började till slut gråta. Jag som gillar att gå på fest och träffa nya människor,ja egentligen gillar jag ju det. Men det här jag går igenom innan är hemskt. Jag har försökt skriva upp mina positiva egenskaper på ett papper.... det slutar alltid med att jag istället skriver upp det jag vill förändra. Ne detta är inte friskt, jag mår inte bra av detta. Dagar som denna borde raderas!

Kommentarer

  • 10 januari 2012 20:08
    anso71
    Min erfarenhet är att de flesta inte tycker något särskilt om hur andra ser ut. Men har de själva dålig självkänsla så kan det finnas ett behov av att se ner på andra, och sådana människor kan leta fel hos andra för att känna sig bättre själva. Men de flesta friska och kloka människor dömer inte sina medmänniskor. Folk ser olika ut, och man ser alla möjliga sorter varje dag. Det är inget att lägga vikt vid. Och som sagt, de som ändå dömer är nog själva rädda att bli bedömda... mår man bra i sig själv så finns inget behov av att se ner på andra. Sedan har du ju en pojkvän som verkar vilja ha dig med? Så han verkar ju inte skämmas över dig ett dugg? Han kanske är stolt över att just du är med honom dit? Hoppas att du kan gå dit och sträcka på dig! Man kan aldrig garantera att ingen tänker något om en... men de tänker ju inte sanningen! De tänker sina egna fantasier. Skit i dem.
  • 10 januari 2012 20:08
    Mallag
    Det är ett livslångt arbete med att bygga upp och bevara sin självkänsla! Men det är jätteviktigt! Fortsätt skriva ner positiva egenskaper fast det känns jobbigt, och försök att inte vara elak mot dig själv <3

Logga in för att skriva en kommentar.