icon-chat icon-cutlery icon-dumbbell user count-calories menu Search
Jennie heter jag, är 26 år och bor strax utanför Göteborg.
Under min uppväxt höll jag på med många former av idrott. Jag har testat fotboll, handboll, volleyboll, origentering, pingis, gymnastik och boxning.
Under sommararna höll jag flitigt på med märkestagning i havet och vid 12-13 års ålder hade jag tagit allt från paddaren till guldmagistern.
Mitt hjärta har dock alltid brunnit för handbollen som jag kom i kontakt med redan som 2 åring.
Mina föräldrar träfffades genom handbollen och min syster har varit en väldigt duktig handbollsspelare så det föll sig ganska naturligt.

När jag började högstadiet var jag med i det flesta aktiviteter. Jag har vunnit distriktmästerskap i volleyboll 2 år (det första året kom vi 2:a men det glömmer man gärna), jag var även med och kom 3:a i basket mästerskapet trots att det är en sport som jag varken kan eller egentligen uppskattar.
Jag var ordförande i min skolas idrottsförening och ja kort och gott har jag alltid älskar idrott. Trots att jag alltid varit ganska vältränad hade jag under denna tiden av mitt liv väldiga komplex för mig kropp och tampades mycket med mig själv och mina tankar. Jag kom för första gången i kontakt med en dietist eftersom det fanns flera i min närhet som reagerat på mina matvanor och kontaktat vår skolsköterska. Jag fick lämna blodprov och väga mig varannan vecka men jag fick aldrig någon hjälp att bearbeta alla tankar som fanns i mitt huvud.

Som första års junior kom jag med i A-lags truppen handboll och tränade därefter handboll på elitnivå i 5 år innan en rad sjukdommar sätte käppar i hjulet på mig.

Jag la av med handbollen i 1 år och bestämde mig sedan för att börja igen men då bara för skoj skull i div 2.
När jag slutade med detta 2008 så började kilona sätta sig på mig. Jag vet inte riktigt varför men i takt med att jag slutade träna så fick jag en enorm matlust som jag aldrig haft tidigare. Jag gick upp till 72 kg innan jag fick panik över min kropp och bestämde mig för att gå ner i vikt.
På 4 månader hade jag gått ner 18 kg och vägde nu 54 kg vilket var för lite till mina 178 cm. Även om jag inte var väldigt smal så var det fara för mitt liv. Det visade sig att min kropp fått ta mycket stryk utav svält och nu ( hösten 2009) började en resa av tårar.

Jag kom i kontakt med läkare, psykoterapeut och sjukgymnast. Allt efter detta har varit en berg och dalbana. Jag fick äntligen börja bearbeta sådant som länge legat och grott i mig.

Jag gick även sakta men säkert upp i vikt och efter 1 år så avsultade vi min behandling. Tyvärr kom ett bakslag i november 2010 men jag tog mig ur detta på egen vilja.

Jag har sedan detta gott upp och väger idag 65,5 kg. Jag avskyr min kropp men jag är livrädd för att när jag nu försöker göra något åt det ska gå tillbaka i gamla vanor och det skulle inte bara äventyra min hälsa utan även mitt förhållande.
Jag tränar med en PT 1-2 gånger i veckan och jag försöker minska på godsaker men utan att dra ner för mycket på maten.
Jag hoppas på att lyckas på ettt sunt sätt nå en vikt på 60-62 kg.


Har börjat tillverka smycken som lite terapi och har startat en blogg för hobbyförsäljning av dom, ta gärna en titt =) http://nenniedesign.blogg.se
16 juli 2012 16:39
6

Hur kunde jag tycka att ja var tjock?

Tittade precis igenom lite bilder här och hittade bland annat bilden här nedanför. Vid tidpunkten då den bilden togs tyckte jag att jag var för tjock och att det vällde för mycket ut över jeanskanten. Hur är det möjligt? Där var jag smal och fin, varför kunde jag bara inte vara nöjd? Ibland blir jag mörkrädd. Jag skulle göra mycket för att få se ut så igen, om det vore hälsosamt vill säga. Jag skulle älska att ta på mig kläder och vistas på stranden. Eller skulle jag verkligen det? Det kanske är så att jag aldrig kommer bli riktigt nöjd. Hur smal jag än skulle bli så skulle jag nog alltid hitta något att klaga på. Det känns faktiskt lite sorgligt....

Kommentarer

  • 16 juli 2012 16:40
    Karmayog
    Känner igen mig!!
  • 16 juli 2012 16:48
    LadyG
    Det du ringat in som "väller ut" är ju hud, om man har så tajta jeans får man räkna med att det blir så. Det är ofrånkomligt. Tycker att det är ett sundhetstecken att du reflekterar över hur du ser på dig själv, dina mål och vad du är nöjd/missnöjd med. Sen att jag inte alls begriper modet är en helt annan diskussion, jag förstår inte alls varför jeans ska sitta så långt ner. Tänk om de halkar av om man böjer sig ner ;)
  • 16 juli 2012 16:56
    Nennie
    karmayog: =( LadyG: Ja visst är det så, man behöver distans till sig själv innan man kan se något sånt. Ja det är bara hud men för mig där och då så var det fett, låter inte klokt nu men där och då var det så jag kände. Haha nej jag äger få jeans som sitter lågt då det bara är obekvämt, dessa på bilden är dock väldigt bekväma eller ska jag säga var för jag lärr aldrig mer få på mig dem.
  • 16 juli 2012 17:02
    Karmayog
    Du skriver att du var "smal och fin". Varför är det alltid så? Smal och fin. Blir det Tjock och ful? Smal och fin behöver inte alltid gå hand i hand. Kan man vara normal och fin också.... Lite småflummigt, men ändå en tanke! =)
  • 16 juli 2012 17:07
    LadyG
    Det ligger mycket jobb bakom att våga se på sig själv med nya ögon, omvärdera sina åsikter om sig själv. Det är, tycker åtminstone jag, det svåraste som finns.
  • 16 juli 2012 17:25
    Nennie
    karmayog: det har nog med ens egna ideal att göra. jag tycker det är fint att vara smal coh fult att vara tjock. Dock så ser jag på andra personer med helt andra ögon än jag ser på mig själv. Ett bra exempel på det är då jag och en tjej skulle köra PT timmar ihop så skulle vi mätas. Jag tyckte att hon hade så smala lår och avundades henne så. Det visade sig att mina egna lår var 1 cm mindre och jag är dessutom 15 cm längre så ja.. man är allt sin egen största kritiker =)

Logga in för att skriva en kommentar.