icon-chat icon-cutlery icon-dumbbell user count-calories menu Search
Jennie heter jag, är 26 år och bor strax utanför Göteborg.
Under min uppväxt höll jag på med många former av idrott. Jag har testat fotboll, handboll, volleyboll, origentering, pingis, gymnastik och boxning.
Under sommararna höll jag flitigt på med märkestagning i havet och vid 12-13 års ålder hade jag tagit allt från paddaren till guldmagistern.
Mitt hjärta har dock alltid brunnit för handbollen som jag kom i kontakt med redan som 2 åring.
Mina föräldrar träfffades genom handbollen och min syster har varit en väldigt duktig handbollsspelare så det föll sig ganska naturligt.

När jag började högstadiet var jag med i det flesta aktiviteter. Jag har vunnit distriktmästerskap i volleyboll 2 år (det första året kom vi 2:a men det glömmer man gärna), jag var även med och kom 3:a i basket mästerskapet trots att det är en sport som jag varken kan eller egentligen uppskattar.
Jag var ordförande i min skolas idrottsförening och ja kort och gott har jag alltid älskar idrott. Trots att jag alltid varit ganska vältränad hade jag under denna tiden av mitt liv väldiga komplex för mig kropp och tampades mycket med mig själv och mina tankar. Jag kom för första gången i kontakt med en dietist eftersom det fanns flera i min närhet som reagerat på mina matvanor och kontaktat vår skolsköterska. Jag fick lämna blodprov och väga mig varannan vecka men jag fick aldrig någon hjälp att bearbeta alla tankar som fanns i mitt huvud.

Som första års junior kom jag med i A-lags truppen handboll och tränade därefter handboll på elitnivå i 5 år innan en rad sjukdommar sätte käppar i hjulet på mig.

Jag la av med handbollen i 1 år och bestämde mig sedan för att börja igen men då bara för skoj skull i div 2.
När jag slutade med detta 2008 så började kilona sätta sig på mig. Jag vet inte riktigt varför men i takt med att jag slutade träna så fick jag en enorm matlust som jag aldrig haft tidigare. Jag gick upp till 72 kg innan jag fick panik över min kropp och bestämde mig för att gå ner i vikt.
På 4 månader hade jag gått ner 18 kg och vägde nu 54 kg vilket var för lite till mina 178 cm. Även om jag inte var väldigt smal så var det fara för mitt liv. Det visade sig att min kropp fått ta mycket stryk utav svält och nu ( hösten 2009) började en resa av tårar.

Jag kom i kontakt med läkare, psykoterapeut och sjukgymnast. Allt efter detta har varit en berg och dalbana. Jag fick äntligen börja bearbeta sådant som länge legat och grott i mig.

Jag gick även sakta men säkert upp i vikt och efter 1 år så avsultade vi min behandling. Tyvärr kom ett bakslag i november 2010 men jag tog mig ur detta på egen vilja.

Jag har sedan detta gott upp och väger idag 65,5 kg. Jag avskyr min kropp men jag är livrädd för att när jag nu försöker göra något åt det ska gå tillbaka i gamla vanor och det skulle inte bara äventyra min hälsa utan även mitt förhållande.
Jag tränar med en PT 1-2 gånger i veckan och jag försöker minska på godsaker men utan att dra ner för mycket på maten.
Jag hoppas på att lyckas på ettt sunt sätt nå en vikt på 60-62 kg.


Har börjat tillverka smycken som lite terapi och har startat en blogg för hobbyförsäljning av dom, ta gärna en titt =) http://nenniedesign.blogg.se
22 januari 2011 13:43
5

"Jag saknar Jennie!"

Under frukost säger min pojkvän helt plötsligt "Jag saknar Jennie". Jag svarar då "Men jag sitter ju här" samtidigt somm jag skrattar lite. Han säger då att han saknar den Jennie som jag var för 3 år sedan. En lycklig,positiv tjej utan problem. Han har sedan jag närmade mig mitt mål med min bantning, 60 kg, sagt att om jag går under det så kan jag glömma honom. Jag tog det med en nypa salt och för mig då var det viktigast att få en smal och fin kropp. Jag var i min egna lilla bubbla. Samtidigt visste jag inom mig att hans kärlek till mig var större än så och jag hade rätt. Jag gick under 60, många kg under men han stannade kvar. Han har inte lämnat mig på 1½ år och jag har under största delen av den tiden varit under 60 kg och även varit underviktig. Nu har han återigen sagt att han vill att jag ska upp till 60 kg igen, men helst 70. Det han egentligen menar är ju givetvis att han vill att jag ska vara lika bekymmerslös som innan. Att jag ska äta det jag vill när jag vill och att jag inte ska må dåligt. Jag har funderat på detta som han sagt nu under ett par timmar och insett hur rätt han har. Den glada, spralliga och sociala tjej som jag var för 3 år sedan har tonats ner. Jag är inte samma person längre. Jag saknar också Jennie. Måste hitta henne igen för jag vet att hon finns inom mig någonstans!!

Kommentarer

  • 22 januari 2011 13:58
    elsa44
    Vad skönt att höra att du tar till dej det han menar. Var rädd om dej och du är lika fin vid 60 som vid 70 kg. Pepp till dej och din kille
  • 22 januari 2011 15:34
    linni
    Vilken kille, han håller av dig oavsett vikt men förstår att ni båda saknar Jennie.. den glada som mådde bra. Jag har själv haft pojkvänner som "stått ut" med mig under mina svåra år, dessvärre har jag inte orkat att ha relationer på riktigt. Men ack sicket stöd där finns i den man älskar. Låter underbart att du har en så bra kille! PEPP för att du ska hitta tillbaka till en mer bekymmersfri vardag. Kram Linni
  • 22 januari 2011 17:26
    Nennie
    Ja han är underbar och ett otroligt stöd för det allra mesta. Jag vet att jag sårat han och många i min närhet något otroligt genom lögner och svek. Men dom står inte bara ut med mig utan dom finns verkligen där och bär den tunga stenen med mig. Både pojkvännen och min mamma och varit med på samtal med mig för att själva få stöd för att kunna ge mig det bästa stödet. Att han tycker om mig oavsett vikt är uppenbart, dock så trodde jag inte det innan för att jag har ett bagage med en pojkvän som inte behandlade mig bra. Tack för era kommentarer =). Blir glad varje gång jag läser alla kloka ord och reflektioner!
  • 22 januari 2011 17:44
    linni
    Ja, man ska verkligen hysa eloge för dem som stöttar å finns för en. <3
  • 23 januari 2011 08:55
    smalagry
    Jag blev väldigt berörd av det du skriver. Känner igen mig så mycket och det blir så tydligt vad man är beredd att offra bara för att ha kvar sin (min) ätstörning. Kraam

Logga in för att skriva en kommentar.