icon-chat icon-cutlery icon-dumbbell user count-calories menu Search
Jennie heter jag, är 26 år och bor strax utanför Göteborg.
Under min uppväxt höll jag på med många former av idrott. Jag har testat fotboll, handboll, volleyboll, origentering, pingis, gymnastik och boxning.
Under sommararna höll jag flitigt på med märkestagning i havet och vid 12-13 års ålder hade jag tagit allt från paddaren till guldmagistern.
Mitt hjärta har dock alltid brunnit för handbollen som jag kom i kontakt med redan som 2 åring.
Mina föräldrar träfffades genom handbollen och min syster har varit en väldigt duktig handbollsspelare så det föll sig ganska naturligt.

När jag började högstadiet var jag med i det flesta aktiviteter. Jag har vunnit distriktmästerskap i volleyboll 2 år (det första året kom vi 2:a men det glömmer man gärna), jag var även med och kom 3:a i basket mästerskapet trots att det är en sport som jag varken kan eller egentligen uppskattar.
Jag var ordförande i min skolas idrottsförening och ja kort och gott har jag alltid älskar idrott. Trots att jag alltid varit ganska vältränad hade jag under denna tiden av mitt liv väldiga komplex för mig kropp och tampades mycket med mig själv och mina tankar. Jag kom för första gången i kontakt med en dietist eftersom det fanns flera i min närhet som reagerat på mina matvanor och kontaktat vår skolsköterska. Jag fick lämna blodprov och väga mig varannan vecka men jag fick aldrig någon hjälp att bearbeta alla tankar som fanns i mitt huvud.

Som första års junior kom jag med i A-lags truppen handboll och tränade därefter handboll på elitnivå i 5 år innan en rad sjukdommar sätte käppar i hjulet på mig.

Jag la av med handbollen i 1 år och bestämde mig sedan för att börja igen men då bara för skoj skull i div 2.
När jag slutade med detta 2008 så började kilona sätta sig på mig. Jag vet inte riktigt varför men i takt med att jag slutade träna så fick jag en enorm matlust som jag aldrig haft tidigare. Jag gick upp till 72 kg innan jag fick panik över min kropp och bestämde mig för att gå ner i vikt.
På 4 månader hade jag gått ner 18 kg och vägde nu 54 kg vilket var för lite till mina 178 cm. Även om jag inte var väldigt smal så var det fara för mitt liv. Det visade sig att min kropp fått ta mycket stryk utav svält och nu ( hösten 2009) började en resa av tårar.

Jag kom i kontakt med läkare, psykoterapeut och sjukgymnast. Allt efter detta har varit en berg och dalbana. Jag fick äntligen börja bearbeta sådant som länge legat och grott i mig.

Jag gick även sakta men säkert upp i vikt och efter 1 år så avsultade vi min behandling. Tyvärr kom ett bakslag i november 2010 men jag tog mig ur detta på egen vilja.

Jag har sedan detta gott upp och väger idag 65,5 kg. Jag avskyr min kropp men jag är livrädd för att när jag nu försöker göra något åt det ska gå tillbaka i gamla vanor och det skulle inte bara äventyra min hälsa utan även mitt förhållande.
Jag tränar med en PT 1-2 gånger i veckan och jag försöker minska på godsaker men utan att dra ner för mycket på maten.
Jag hoppas på att lyckas på ettt sunt sätt nå en vikt på 60-62 kg.


Har börjat tillverka smycken som lite terapi och har startat en blogg för hobbyförsäljning av dom, ta gärna en titt =) http://nenniedesign.blogg.se
28 februari 2011 13:43
5

Jag vill fortfarande bli smal!

Just nu så går det bra för mig med maten. Jag äter och jag njuter. Det finns dock fortfarande en stark önskan om att få bli smal. Jag är enligt BMI underviktig fortfarande men jag önskar en smal kropp. Jag har förståndet att förstå att mina tankar är "fel" och sjuka men jag kan inte hjälpa det. När jag tittar på min kropp nu sen jag gått upp i vikt så blir jag ledsen. Jag försöker att inte bry mig och jag lägger mycke tid på att göra smycken nu för att slippa tänka på hur olycklig min kropp gör mig. Jag bör ta tag i mig själv snart igen och bearbeta allt från grunden för det finns ju en anledning till att det blivit som det blivit! Tills dess fortsätter jag att pyssla http://nenniedesign.blogg.se

Kommentarer

  • 28 februari 2011 13:48
    linni
    Finns det ngn positivkänsla när du äter, eller en positiv respons ifrån killen eller ngt när du äter? I mitt arbete med att förändra mitt beteendemönster, då försöker jag finna positiva känslor kopplade till i mitt fall att promenera eller att göra ati-stressaker... Pepp till dig, smyckena och vägen tillbaka till god hälsa! kram
  • 28 februari 2011 17:47
    Nennie
    Linni: Johan blir glad när jag äter, väldigt glad. Att jag första gången fick upp var ju för hans skull, men det håller inte i längden tyvärr. Jag kan njuta utav maten, men någon positiv känsla får jag inte. Det får jag däremot om jag inte äter en dag. Då får jag som ett lyckorus i kroppen. Men jag vet ju så mycket bättre och det är tur. Tacks nälla du för ditt pepp. Kram
  • 28 februari 2011 22:07
    linni
    Ser du ngn långsiktig vinning av viktuppgång? PEPP så klart! kram
  • 2 mars 2011 09:45
    sofpau
    Jag känner igen mig så väl :/ Massa kramar till dig, jag tycker att du verkar vara så duktig på att förstå dig själv. Kram
  • 9 mars 2011 07:55
    ubhed1
    Har varit inne på din smyckesblogg o tittat vilka fina smycken du gör. Själv gör jag lite oxå tidigare med pärlbroderi som det kallas tror jag med dom små minipärlorna, nu har jag hittat makraméknutar med olika pärlor mest silver som jag tycker är skoj. Bra som sysselsättning och får tankarna att tänka på annat än mat. Pepp pepp till dej.

Logga in för att skriva en kommentar.