icon-chat icon-cutlery icon-dumbbell user count-calories menu Search
Jennie heter jag, är 26 år och bor strax utanför Göteborg.
Under min uppväxt höll jag på med många former av idrott. Jag har testat fotboll, handboll, volleyboll, origentering, pingis, gymnastik och boxning.
Under sommararna höll jag flitigt på med märkestagning i havet och vid 12-13 års ålder hade jag tagit allt från paddaren till guldmagistern.
Mitt hjärta har dock alltid brunnit för handbollen som jag kom i kontakt med redan som 2 åring.
Mina föräldrar träfffades genom handbollen och min syster har varit en väldigt duktig handbollsspelare så det föll sig ganska naturligt.

När jag började högstadiet var jag med i det flesta aktiviteter. Jag har vunnit distriktmästerskap i volleyboll 2 år (det första året kom vi 2:a men det glömmer man gärna), jag var även med och kom 3:a i basket mästerskapet trots att det är en sport som jag varken kan eller egentligen uppskattar.
Jag var ordförande i min skolas idrottsförening och ja kort och gott har jag alltid älskar idrott. Trots att jag alltid varit ganska vältränad hade jag under denna tiden av mitt liv väldiga komplex för mig kropp och tampades mycket med mig själv och mina tankar. Jag kom för första gången i kontakt med en dietist eftersom det fanns flera i min närhet som reagerat på mina matvanor och kontaktat vår skolsköterska. Jag fick lämna blodprov och väga mig varannan vecka men jag fick aldrig någon hjälp att bearbeta alla tankar som fanns i mitt huvud.

Som första års junior kom jag med i A-lags truppen handboll och tränade därefter handboll på elitnivå i 5 år innan en rad sjukdommar sätte käppar i hjulet på mig.

Jag la av med handbollen i 1 år och bestämde mig sedan för att börja igen men då bara för skoj skull i div 2.
När jag slutade med detta 2008 så började kilona sätta sig på mig. Jag vet inte riktigt varför men i takt med att jag slutade träna så fick jag en enorm matlust som jag aldrig haft tidigare. Jag gick upp till 72 kg innan jag fick panik över min kropp och bestämde mig för att gå ner i vikt.
På 4 månader hade jag gått ner 18 kg och vägde nu 54 kg vilket var för lite till mina 178 cm. Även om jag inte var väldigt smal så var det fara för mitt liv. Det visade sig att min kropp fått ta mycket stryk utav svält och nu ( hösten 2009) började en resa av tårar.

Jag kom i kontakt med läkare, psykoterapeut och sjukgymnast. Allt efter detta har varit en berg och dalbana. Jag fick äntligen börja bearbeta sådant som länge legat och grott i mig.

Jag gick även sakta men säkert upp i vikt och efter 1 år så avsultade vi min behandling. Tyvärr kom ett bakslag i november 2010 men jag tog mig ur detta på egen vilja.

Jag har sedan detta gott upp och väger idag 65,5 kg. Jag avskyr min kropp men jag är livrädd för att när jag nu försöker göra något åt det ska gå tillbaka i gamla vanor och det skulle inte bara äventyra min hälsa utan även mitt förhållande.
Jag tränar med en PT 1-2 gånger i veckan och jag försöker minska på godsaker men utan att dra ner för mycket på maten.
Jag hoppas på att lyckas på ettt sunt sätt nå en vikt på 60-62 kg.


Har börjat tillverka smycken som lite terapi och har startat en blogg för hobbyförsäljning av dom, ta gärna en titt =) http://nenniedesign.blogg.se
20 augusti 2010 05:55
2

Min vikt historia

Tänkte jag ska dra en snabb vikthistoria här.
Jag har under hela min uppväxt varit smal, i perioder även underviktig. Jag har idrottat mycket och varit extremt rädd för viktuppgånng sen 14 års åldern. Som 15 åring fick jag komma i kontakt med en dietist som visade schema för mig hur jag skulle äta men jag var inte direkt motaglig för det då. Jag hade nog behövt jobbat med mig och min självbild istället för att få en lista på allt jag skulle äta.

När jag var 18 år träffade jag en kille som hade en väldigt skev kvinnosyn. Han ville att jag skulle gå ner i vikt och pikade mig dagligen. Jag vägde då kanske runt 60 kg och är 178 cm lång. Det hela slutade med att jag mådde sämre och sämre, gick ner mer och mer i vikt.

När det tog slut med killen efter 1½ år så var min självbild om möjligt ännu sämre än tidigare.
Jag gick dock upp pö om pö och hamnade sen på en vikt på ungefär 65 kg. Jag tränade 5 ggr/vecka under denna tiden så det var mycket muskler.

När jag var 22 träffade jag en kille som jag blev blixtkär i. Vi blev tillsammans och myste till det ofta. Jag slutade i denna veva att spela handboll och jag gick upp i vikt. Som mest vägde jag 72 kg och  jag avskydde minn kropp. Jag skämdes!! När jag 9 feb 2009 bestämde mig för att sluta röka så bestämde jag mig också för att bli hälsosam ochh gå ner i vikt. Ner i vikt gick jag....! 16,5 kg på 5 månader men som ni säkert förstår så var jag allt annat än hälsosam.

Jag "tvingades" söka hjälp. Jag fick en chock av hur mycket stryk min kropp tagit och jag som inte ens var smal (enligt mig själv för mitt BMI låg på 17,5).
Mitt hjärta slog långsamt och blodtrycket var lågt. Jag hade dåliga värden och jag fick ett ultimatum. Ät eller bli inlagd. Jag var chockad.
Jag var inte anorektisk, ändå hade min kropp tagit så mycket stryk hur var det möjligt?

Efter 9 månader med samtal hos terapeut och träffar med sjukgymnaste så mådde jag bra. Jag hade gått upp långsamt i vikt och låg då på en bra vikt.

Nu under sommaren har jag gått upp ca 1 kg och det kilot vill jag ner. Jag vet ju att det beror på dåliga kostvanor som man så ofta skaffar sig på sommaren.

För mig handlar inte detta om att gå ner några 10 kg, utan det handlar om att skafffa mig en hälsosam livstil och gå ner det där enda kilot. Kcal räknaren tänkte jag ska hjälpa mig att inte äta för lite somm jag så gärna annars gör.

Så där var min historia.......

Nedan kommmer en bild på hur min tidigare viktresa såg ut. Från 72,0kg, 64 kg, 61kg och 55,5kg!

Jag ligger mitt emellan bild 2 och 3 och vill ner till bild 3 =)!


Kommentarer

  • 4 februari 2011 16:30
    Septy
    Oj vad mycket lidande fick du utsättas för, stackare. Gladjer mig att du är stark nog att inse vilka val är bra för dig Pepp!
  • 5 februari 2011 14:43
    Nennie
    Ja ibland blir jag lite förundrad själv när jag tänker tillbaka på mina tonår och undrar hur jag orkade. Men tror att min handboll och en stöttande familj var avgörandet. Tack för peppet =)!!!

Logga in för att skriva en kommentar.