icon-chat icon-cutlery icon-dumbbell user count-calories menu Search
Jennie heter jag, är 26 år och bor strax utanför Göteborg.
Under min uppväxt höll jag på med många former av idrott. Jag har testat fotboll, handboll, volleyboll, origentering, pingis, gymnastik och boxning.
Under sommararna höll jag flitigt på med märkestagning i havet och vid 12-13 års ålder hade jag tagit allt från paddaren till guldmagistern.
Mitt hjärta har dock alltid brunnit för handbollen som jag kom i kontakt med redan som 2 åring.
Mina föräldrar träfffades genom handbollen och min syster har varit en väldigt duktig handbollsspelare så det föll sig ganska naturligt.

När jag började högstadiet var jag med i det flesta aktiviteter. Jag har vunnit distriktmästerskap i volleyboll 2 år (det första året kom vi 2:a men det glömmer man gärna), jag var även med och kom 3:a i basket mästerskapet trots att det är en sport som jag varken kan eller egentligen uppskattar.
Jag var ordförande i min skolas idrottsförening och ja kort och gott har jag alltid älskar idrott. Trots att jag alltid varit ganska vältränad hade jag under denna tiden av mitt liv väldiga komplex för mig kropp och tampades mycket med mig själv och mina tankar. Jag kom för första gången i kontakt med en dietist eftersom det fanns flera i min närhet som reagerat på mina matvanor och kontaktat vår skolsköterska. Jag fick lämna blodprov och väga mig varannan vecka men jag fick aldrig någon hjälp att bearbeta alla tankar som fanns i mitt huvud.

Som första års junior kom jag med i A-lags truppen handboll och tränade därefter handboll på elitnivå i 5 år innan en rad sjukdommar sätte käppar i hjulet på mig.

Jag la av med handbollen i 1 år och bestämde mig sedan för att börja igen men då bara för skoj skull i div 2.
När jag slutade med detta 2008 så började kilona sätta sig på mig. Jag vet inte riktigt varför men i takt med att jag slutade träna så fick jag en enorm matlust som jag aldrig haft tidigare. Jag gick upp till 72 kg innan jag fick panik över min kropp och bestämde mig för att gå ner i vikt.
På 4 månader hade jag gått ner 18 kg och vägde nu 54 kg vilket var för lite till mina 178 cm. Även om jag inte var väldigt smal så var det fara för mitt liv. Det visade sig att min kropp fått ta mycket stryk utav svält och nu ( hösten 2009) började en resa av tårar.

Jag kom i kontakt med läkare, psykoterapeut och sjukgymnast. Allt efter detta har varit en berg och dalbana. Jag fick äntligen börja bearbeta sådant som länge legat och grott i mig.

Jag gick även sakta men säkert upp i vikt och efter 1 år så avsultade vi min behandling. Tyvärr kom ett bakslag i november 2010 men jag tog mig ur detta på egen vilja.

Jag har sedan detta gott upp och väger idag 65,5 kg. Jag avskyr min kropp men jag är livrädd för att när jag nu försöker göra något åt det ska gå tillbaka i gamla vanor och det skulle inte bara äventyra min hälsa utan även mitt förhållande.
Jag tränar med en PT 1-2 gånger i veckan och jag försöker minska på godsaker men utan att dra ner för mycket på maten.
Jag hoppas på att lyckas på ettt sunt sätt nå en vikt på 60-62 kg.


Har börjat tillverka smycken som lite terapi och har startat en blogg för hobbyförsäljning av dom, ta gärna en titt =) http://nenniedesign.blogg.se
26 april 2011 15:55
7

När jag blir frisk....

Jag har bestämt mig för att när jag blir frisk och känner att jag står på stabila ben igen då ska jag bli mentor i anorexibulimi föreningen! Jag vill kunna hjälpa andra tjejer/killar och visa att det finns en väg ut, att det finns ljus i tunneln för det hade jag svårt att tro innan! Jag var helt säker på att jag skulle behöva gråta mig igenom alla måltider för resten av mitt liv. Allt kändes så hopplöst och det fanns stunder då jag inte ville leva. Jag minns så väl ett tillfälle för ungefär 1½ år sedan. Jag hade varit hos min terapeut och även haft vägning. Vågen visade + 0,5 kg på 2 veckor. Jag bröt ihop jag bara skrek rakt ut när jag kom hem. Hyperventilerande satt jag i soffan med ihopsjunken kropp. En "fet" eländig kropp som jag hatade mer än allt annat! Min mamma ringde mig som hon alltid gjorde efter mina möten eftersom hon visste hur det blev om vågen visade plus. Jag bara skrek åt henne att jag var fet och äcklig. Hon försökte trösta och lugna mig och sa "Men Jennie du måste gå upp nu annars kommer du inte överleva, ditt hjärta orkar inte annars och du vill ju inte dö" Jag blev tyst i andra sidan luren. Vad svarar man på det? Hon kunde ju inte ana att just där och då fanns det inget jag hellre ville än att dö. Slippa allt lidande! Jag vet att just nu sitter det någon annan och har ångest över sin kropp. Någon annan gråter och vill inte leva. Om jag bara kan ge lite hopp till dom så skulle alla dom tårarna som jag fällt inte vara helt förjävels. Men jag är inte där än. Jag måste hjälpa mig själv klart först innan! Jag måste vara så stark i mig själv att jag orkar vara någon annans stöd för just nu så har jag nog med att stå upp själv!

Kommentarer

  • 26 april 2011 15:58
    86Sandra
    Förlåt att jag frågar, Men har du en ÄS?
  • 26 april 2011 16:01
    Nennie
    Det är helt okej att fråga. Ja det har jag men är en bra bit påväg nu!
  • 26 april 2011 16:04
    86Sandra
    Ok.. Vilken sort har du? :(
  • 26 april 2011 16:07
    Nennie
    Jag har och hade UNS (min mens försvann aldrig), nu är jag dessutom uppe på normalvikt och har varit i några månader =)!
  • 26 april 2011 16:17
    jennyb
    det tycker jag låter som en utmärkt plan faktiskt :)
  • 26 april 2011 18:17
    fruragge
    Lycka till både med dig själv och dina planer på att hjälpa andra, måste ju alltid vara bäst att kunna få råd och stöd av nån som varit i samma sits och verkligen förstår utan en massa ord. Kraaam på dig och din fina vision :)
  • 26 april 2011 18:27
    mumma
    tror på dej !!

Logga in för att skriva en kommentar.