icon-chat icon-cutlery icon-dumbbell user count-calories menu Search
Jennie heter jag, är 26 år och bor strax utanför Göteborg.
Under min uppväxt höll jag på med många former av idrott. Jag har testat fotboll, handboll, volleyboll, origentering, pingis, gymnastik och boxning.
Under sommararna höll jag flitigt på med märkestagning i havet och vid 12-13 års ålder hade jag tagit allt från paddaren till guldmagistern.
Mitt hjärta har dock alltid brunnit för handbollen som jag kom i kontakt med redan som 2 åring.
Mina föräldrar träfffades genom handbollen och min syster har varit en väldigt duktig handbollsspelare så det föll sig ganska naturligt.

När jag började högstadiet var jag med i det flesta aktiviteter. Jag har vunnit distriktmästerskap i volleyboll 2 år (det första året kom vi 2:a men det glömmer man gärna), jag var även med och kom 3:a i basket mästerskapet trots att det är en sport som jag varken kan eller egentligen uppskattar.
Jag var ordförande i min skolas idrottsförening och ja kort och gott har jag alltid älskar idrott. Trots att jag alltid varit ganska vältränad hade jag under denna tiden av mitt liv väldiga komplex för mig kropp och tampades mycket med mig själv och mina tankar. Jag kom för första gången i kontakt med en dietist eftersom det fanns flera i min närhet som reagerat på mina matvanor och kontaktat vår skolsköterska. Jag fick lämna blodprov och väga mig varannan vecka men jag fick aldrig någon hjälp att bearbeta alla tankar som fanns i mitt huvud.

Som första års junior kom jag med i A-lags truppen handboll och tränade därefter handboll på elitnivå i 5 år innan en rad sjukdommar sätte käppar i hjulet på mig.

Jag la av med handbollen i 1 år och bestämde mig sedan för att börja igen men då bara för skoj skull i div 2.
När jag slutade med detta 2008 så började kilona sätta sig på mig. Jag vet inte riktigt varför men i takt med att jag slutade träna så fick jag en enorm matlust som jag aldrig haft tidigare. Jag gick upp till 72 kg innan jag fick panik över min kropp och bestämde mig för att gå ner i vikt.
På 4 månader hade jag gått ner 18 kg och vägde nu 54 kg vilket var för lite till mina 178 cm. Även om jag inte var väldigt smal så var det fara för mitt liv. Det visade sig att min kropp fått ta mycket stryk utav svält och nu ( hösten 2009) började en resa av tårar.

Jag kom i kontakt med läkare, psykoterapeut och sjukgymnast. Allt efter detta har varit en berg och dalbana. Jag fick äntligen börja bearbeta sådant som länge legat och grott i mig.

Jag gick även sakta men säkert upp i vikt och efter 1 år så avsultade vi min behandling. Tyvärr kom ett bakslag i november 2010 men jag tog mig ur detta på egen vilja.

Jag har sedan detta gott upp och väger idag 65,5 kg. Jag avskyr min kropp men jag är livrädd för att när jag nu försöker göra något åt det ska gå tillbaka i gamla vanor och det skulle inte bara äventyra min hälsa utan även mitt förhållande.
Jag tränar med en PT 1-2 gånger i veckan och jag försöker minska på godsaker men utan att dra ner för mycket på maten.
Jag hoppas på att lyckas på ettt sunt sätt nå en vikt på 60-62 kg.


Har börjat tillverka smycken som lite terapi och har startat en blogg för hobbyförsäljning av dom, ta gärna en titt =) http://nenniedesign.blogg.se
26 januari 2011 20:40
7

Om jag ändå kunat spy!

Jag har självmant lyckats spy 2 gånger. Kanske är det bra men ibland önskar jag att jag inte hade min enorma spyfobi! Jag vill spy just nu, jag vill kunna spy. Jag har precis ätit mullegodis då jag blev extremt sötsugen och inte hade något annat hemma. Smält klick smör med socker och havregryn. En kaloribomb utan dess like. Om jag hade sett till att äta som jag bör hade detta aldrig hänt. Då hade jag sluppit alla kompensationstankar nu. Då hade jag sluppit ligga på golvet i badrummet med tårarna rinnandes från mina kinder. Nej jag måste ta tag i mig själv igen för nu är jag rädd!

Kommentarer

  • 26 januari 2011 20:45
    Greebo
    Ja upp med dig, du är alldeles för bra för att ligga där! Du är en intelligent människa med vettiga åsikter, du åt godiset, det var gott, imorgon äter du en bra frukost igen. Pepp!
  • 26 januari 2011 20:48
    jaropi
    Ja visst,, detta fixar du,, o en ny dag i morron,, Det kommer försvinna utan att du behöver kräkas o må dåligt
  • 26 januari 2011 20:50
    Nennie
    Jag är uppe, sitter ju vid datorn =). Bestämde mig för att skriva av mig istället för att ligga där. Jo visst är det så, godis dödar mig inte, men att hetsäta som jag gör ibland förstår för mig. Jag är lite antingen eller. Jag kan vara hård som sten mot mig själv men släpper jag bara lite så spårar det tyvärr ut. Men skam den som ger sig! TACK!
  • 26 januari 2011 21:24
    linni
    Inte ligga på golvet, går ut där ifrån! Du får äta godis, det är inte något som skadar dig. Däremot skadar dina tankar dig mer tror jag... PEPP för att du inte ska vara så hård mot dig, du är bra som du är oavsett om du äter godis eller inte! kram av omtanke.
  • 26 januari 2011 21:25
    linni
    ps. jag tror att testa att släppa på tyglarna kanske kan göra dig gott, reaktion - eftertanken ... Bara en tanke. ds.
  • 26 januari 2011 21:26
    josejako
    Jag förstår hur du känner. Jag försöker äta bra mat och sluta med godis och "degar", men flera gånger i veckan händer det att "den elaka" på min axel säger åt mig att göra nån deg eller köpa godis. Men det gäller bara att försöka sluta med det tänkandet att man måste få i sig nått sött. Jag vet att det är min största utmaning.
  • 26 januari 2011 21:38
    smalagry
    Förstår att tankarna och känslan är jobbig men det är ingen fara alls. Res dig upp och gå vidare vännen! Kramar

Logga in för att skriva en kommentar.