icon-chat icon-cutlery icon-dumbbell user count-calories menu Search
Jennie heter jag, är 26 år och bor strax utanför Göteborg.
Under min uppväxt höll jag på med många former av idrott. Jag har testat fotboll, handboll, volleyboll, origentering, pingis, gymnastik och boxning.
Under sommararna höll jag flitigt på med märkestagning i havet och vid 12-13 års ålder hade jag tagit allt från paddaren till guldmagistern.
Mitt hjärta har dock alltid brunnit för handbollen som jag kom i kontakt med redan som 2 åring.
Mina föräldrar träfffades genom handbollen och min syster har varit en väldigt duktig handbollsspelare så det föll sig ganska naturligt.

När jag började högstadiet var jag med i det flesta aktiviteter. Jag har vunnit distriktmästerskap i volleyboll 2 år (det första året kom vi 2:a men det glömmer man gärna), jag var även med och kom 3:a i basket mästerskapet trots att det är en sport som jag varken kan eller egentligen uppskattar.
Jag var ordförande i min skolas idrottsförening och ja kort och gott har jag alltid älskar idrott. Trots att jag alltid varit ganska vältränad hade jag under denna tiden av mitt liv väldiga komplex för mig kropp och tampades mycket med mig själv och mina tankar. Jag kom för första gången i kontakt med en dietist eftersom det fanns flera i min närhet som reagerat på mina matvanor och kontaktat vår skolsköterska. Jag fick lämna blodprov och väga mig varannan vecka men jag fick aldrig någon hjälp att bearbeta alla tankar som fanns i mitt huvud.

Som första års junior kom jag med i A-lags truppen handboll och tränade därefter handboll på elitnivå i 5 år innan en rad sjukdommar sätte käppar i hjulet på mig.

Jag la av med handbollen i 1 år och bestämde mig sedan för att börja igen men då bara för skoj skull i div 2.
När jag slutade med detta 2008 så började kilona sätta sig på mig. Jag vet inte riktigt varför men i takt med att jag slutade träna så fick jag en enorm matlust som jag aldrig haft tidigare. Jag gick upp till 72 kg innan jag fick panik över min kropp och bestämde mig för att gå ner i vikt.
På 4 månader hade jag gått ner 18 kg och vägde nu 54 kg vilket var för lite till mina 178 cm. Även om jag inte var väldigt smal så var det fara för mitt liv. Det visade sig att min kropp fått ta mycket stryk utav svält och nu ( hösten 2009) började en resa av tårar.

Jag kom i kontakt med läkare, psykoterapeut och sjukgymnast. Allt efter detta har varit en berg och dalbana. Jag fick äntligen börja bearbeta sådant som länge legat och grott i mig.

Jag gick även sakta men säkert upp i vikt och efter 1 år så avsultade vi min behandling. Tyvärr kom ett bakslag i november 2010 men jag tog mig ur detta på egen vilja.

Jag har sedan detta gott upp och väger idag 65,5 kg. Jag avskyr min kropp men jag är livrädd för att när jag nu försöker göra något åt det ska gå tillbaka i gamla vanor och det skulle inte bara äventyra min hälsa utan även mitt förhållande.
Jag tränar med en PT 1-2 gånger i veckan och jag försöker minska på godsaker men utan att dra ner för mycket på maten.
Jag hoppas på att lyckas på ettt sunt sätt nå en vikt på 60-62 kg.


Har börjat tillverka smycken som lite terapi och har startat en blogg för hobbyförsäljning av dom, ta gärna en titt =) http://nenniedesign.blogg.se
30 november 2010 20:51
2

Pojkvän till en ätstörd flickvän!

I helgen var det dags för bråk igen. Pojkvännen la med en gång märke att jag gått ner i vikt under veckan fast jag försökte dölja det så gott jag kunde med stora träningskläder. Jag vet att det blir bråk för att han är orolig och jag klandrar honom inte.
Att stå vid sidan om så som han har fått göra kan inte vara lätt.
Nu har jag trillat ner en bit igen vilket är dåligt av mig. Den delen av mig som vill vara smal och fin är fortfarande väldigt stor samtdigt som jag vet att jag inte kommer bli lycklig utav detta.
Pojkvännen frågar vad jag äter, jag svarar, han vet att jag ljuger men jag ljuger ändå för att skydda honom.

Att han finns kvar vid min sida är ett under! Att han stod ut med alla mina utbrott under dom 9 månader då det var som värst förstår jag faktiskt inte. Att mitt i allt det även ha skuldkänslor, det måste vara hemskt!
Så varför kan jag inte bara ta tag i mig själv nu. Om inte för min egen skull så för hans?

Varför tänker jag fortfarande "bara 1 kg till"? Något som brukar hjälpa är att läsa min gamla blogg där jag skrev under hela resan från 72 - 55 kg! Men inte ens att läsa om hur illa min hälsa var när jag kom till läkare hjälper. För jag mår just nu "bra"!

Nej jag tycker synd om min pojkvän. Att ha en ätstörd flickvän är ett helvete!

Kommentarer

  • 30 november 2010 22:21
    nette71
    Jag vet, jag vet.... men mitt problem har varit det motsatta. (överätning) Kämpa tjejen ! Det är för din egen skull.... vilket leder till att ni båda mår bra i relationen. / Lycka till !
  • 30 november 2010 22:27
    linnsan
    Är i samma sits som dig. Jag känner mig så jäkla besvärlig för min pojkvän. Kan inte vara lätt när jag blir ledsen, deprimerad, lättirriterad och bara jobbig. Men jag är ändå glad över att han orkar stå ut med mig och mina demoner. När jag inte är med honom så tappar jag nästan kontrollen och tanken på att jag kan äta mindre lockar otroligt mycket då. Nu när jag är magsjuk så kan jag inte äta speciellt mycket, och på ett tragiskt och dumt sätt så blir jag smått triggad av det. Jösses, det är inte lätt ;/

Logga in för att skriva en kommentar.