icon-chat icon-cutlery icon-dumbbell user count-calories menu Search
Jennie heter jag, är 26 år och bor strax utanför Göteborg.
Under min uppväxt höll jag på med många former av idrott. Jag har testat fotboll, handboll, volleyboll, origentering, pingis, gymnastik och boxning.
Under sommararna höll jag flitigt på med märkestagning i havet och vid 12-13 års ålder hade jag tagit allt från paddaren till guldmagistern.
Mitt hjärta har dock alltid brunnit för handbollen som jag kom i kontakt med redan som 2 åring.
Mina föräldrar träfffades genom handbollen och min syster har varit en väldigt duktig handbollsspelare så det föll sig ganska naturligt.

När jag började högstadiet var jag med i det flesta aktiviteter. Jag har vunnit distriktmästerskap i volleyboll 2 år (det första året kom vi 2:a men det glömmer man gärna), jag var även med och kom 3:a i basket mästerskapet trots att det är en sport som jag varken kan eller egentligen uppskattar.
Jag var ordförande i min skolas idrottsförening och ja kort och gott har jag alltid älskar idrott. Trots att jag alltid varit ganska vältränad hade jag under denna tiden av mitt liv väldiga komplex för mig kropp och tampades mycket med mig själv och mina tankar. Jag kom för första gången i kontakt med en dietist eftersom det fanns flera i min närhet som reagerat på mina matvanor och kontaktat vår skolsköterska. Jag fick lämna blodprov och väga mig varannan vecka men jag fick aldrig någon hjälp att bearbeta alla tankar som fanns i mitt huvud.

Som första års junior kom jag med i A-lags truppen handboll och tränade därefter handboll på elitnivå i 5 år innan en rad sjukdommar sätte käppar i hjulet på mig.

Jag la av med handbollen i 1 år och bestämde mig sedan för att börja igen men då bara för skoj skull i div 2.
När jag slutade med detta 2008 så började kilona sätta sig på mig. Jag vet inte riktigt varför men i takt med att jag slutade träna så fick jag en enorm matlust som jag aldrig haft tidigare. Jag gick upp till 72 kg innan jag fick panik över min kropp och bestämde mig för att gå ner i vikt.
På 4 månader hade jag gått ner 18 kg och vägde nu 54 kg vilket var för lite till mina 178 cm. Även om jag inte var väldigt smal så var det fara för mitt liv. Det visade sig att min kropp fått ta mycket stryk utav svält och nu ( hösten 2009) började en resa av tårar.

Jag kom i kontakt med läkare, psykoterapeut och sjukgymnast. Allt efter detta har varit en berg och dalbana. Jag fick äntligen börja bearbeta sådant som länge legat och grott i mig.

Jag gick även sakta men säkert upp i vikt och efter 1 år så avsultade vi min behandling. Tyvärr kom ett bakslag i november 2010 men jag tog mig ur detta på egen vilja.

Jag har sedan detta gott upp och väger idag 65,5 kg. Jag avskyr min kropp men jag är livrädd för att när jag nu försöker göra något åt det ska gå tillbaka i gamla vanor och det skulle inte bara äventyra min hälsa utan även mitt förhållande.
Jag tränar med en PT 1-2 gånger i veckan och jag försöker minska på godsaker men utan att dra ner för mycket på maten.
Jag hoppas på att lyckas på ettt sunt sätt nå en vikt på 60-62 kg.


Har börjat tillverka smycken som lite terapi och har startat en blogg för hobbyförsäljning av dom, ta gärna en titt =) http://nenniedesign.blogg.se
20 december 2011 08:07
2

Rädd för att glömma av att njuta av livets goda

Jag är en person som ger allt eller ger upp då det gäller det mesta. När jag väl bestämt mig för något så ska jag bara lyckas helt enkelt. Nu vill jag verkligen gå ner i vikt och bli smal och jag gör det jag vet fungerar för att lyckas. Jag har dock en liten liten rädsla och det äär att jag ska glömma bort att njuta av livet också. Än sålänge har det ju bara gått 1 vecka så nu är det inga problem. Som tex i fredags då jag utan problen drack alkohol med mina vänner. Jag har en sjukdom bakom mig som jag nu är frisk ifrån. Det gör mig rädd för jag vill förbli frisk, bara gå ner några kilon. Jag har många gånger tidigare valt bort vänner och mycket av det sociala för "den perfekta kroppen". Det får inte hända igen. Jag satt precis och funderade på julafton nämligen och började tänka på vad som är okej och inte att äta, men vet ni vad. ALLT är okej att äta på julafton för mig. För att gå upp ½kg krävs att jag överäter med 3500 kcal och det lär jag inte lyckas med på bara en dag så ja att njuta av livet då och då kommer inte förstöra mig även om det saktar ner viktnedgången. Tror det är bra att jag är rädd... tror det hjälper mig!

Kommentarer

  • 20 december 2011 10:30
    Soppan
    Du är ju trots allt uppmärksam. Förhoppningsvis därmed försiktig. Jag känner igen med hur man väljer bort det sociala för att inte bryta sina "hälsosamma" vanor. Har bara en slutsats av det: det är INTE värt det. Vissa vänner försvann, andra blev reserverade till mig och de trogna som är kvar har jag under det senaste året verkligen ansträngt mig för att visa att jag återgått till mitt normala beteende. Det har krävts att jag då är med dem och äter ute mycket - av sådär främmande och energirik mat. MEN, ångesten fanns första 3 gångerna ungefär, sedan insåg jag att deras sällskap och gemenskapen mellan oss är mer värd att prioritera än lite kaloriräkning. Julafton är som sagt EN dag på hela året. Ät av allt som du vill, i mängderna som behagar dig. Se på de andra. De äter i massor, men de går inte upp kilovis i valkar och dubbelhakor över helgen. Under julen är man ungefär konstant mätt. Men, man kan vara det! Det är tillåtet. Det ger dig bara en härlig kroppsvärme och extra ork för att skratta i gemenskapen. Ha en kul jul. Lova dig själv det. Banta kan man göra resten av året (och nej, i våra fall vet vi båda att det inte är så svårt att bli av med ett halvkilo som MAX kan tillkomma på en juldag). Låt dig själv ha en avslappnad och fin jul. Det är du värd.
  • 20 december 2011 10:38
    linni
    Välj inte bort livet goda! PEPP för att våga fira jul. kram

Logga in för att skriva en kommentar.