icon-chat icon-cutlery icon-dumbbell user count-calories menu Search
Jennie heter jag, är 26 år och bor strax utanför Göteborg.
Under min uppväxt höll jag på med många former av idrott. Jag har testat fotboll, handboll, volleyboll, origentering, pingis, gymnastik och boxning.
Under sommararna höll jag flitigt på med märkestagning i havet och vid 12-13 års ålder hade jag tagit allt från paddaren till guldmagistern.
Mitt hjärta har dock alltid brunnit för handbollen som jag kom i kontakt med redan som 2 åring.
Mina föräldrar träfffades genom handbollen och min syster har varit en väldigt duktig handbollsspelare så det föll sig ganska naturligt.

När jag började högstadiet var jag med i det flesta aktiviteter. Jag har vunnit distriktmästerskap i volleyboll 2 år (det första året kom vi 2:a men det glömmer man gärna), jag var även med och kom 3:a i basket mästerskapet trots att det är en sport som jag varken kan eller egentligen uppskattar.
Jag var ordförande i min skolas idrottsförening och ja kort och gott har jag alltid älskar idrott. Trots att jag alltid varit ganska vältränad hade jag under denna tiden av mitt liv väldiga komplex för mig kropp och tampades mycket med mig själv och mina tankar. Jag kom för första gången i kontakt med en dietist eftersom det fanns flera i min närhet som reagerat på mina matvanor och kontaktat vår skolsköterska. Jag fick lämna blodprov och väga mig varannan vecka men jag fick aldrig någon hjälp att bearbeta alla tankar som fanns i mitt huvud.

Som första års junior kom jag med i A-lags truppen handboll och tränade därefter handboll på elitnivå i 5 år innan en rad sjukdommar sätte käppar i hjulet på mig.

Jag la av med handbollen i 1 år och bestämde mig sedan för att börja igen men då bara för skoj skull i div 2.
När jag slutade med detta 2008 så började kilona sätta sig på mig. Jag vet inte riktigt varför men i takt med att jag slutade träna så fick jag en enorm matlust som jag aldrig haft tidigare. Jag gick upp till 72 kg innan jag fick panik över min kropp och bestämde mig för att gå ner i vikt.
På 4 månader hade jag gått ner 18 kg och vägde nu 54 kg vilket var för lite till mina 178 cm. Även om jag inte var väldigt smal så var det fara för mitt liv. Det visade sig att min kropp fått ta mycket stryk utav svält och nu ( hösten 2009) började en resa av tårar.

Jag kom i kontakt med läkare, psykoterapeut och sjukgymnast. Allt efter detta har varit en berg och dalbana. Jag fick äntligen börja bearbeta sådant som länge legat och grott i mig.

Jag gick även sakta men säkert upp i vikt och efter 1 år så avsultade vi min behandling. Tyvärr kom ett bakslag i november 2010 men jag tog mig ur detta på egen vilja.

Jag har sedan detta gott upp och väger idag 65,5 kg. Jag avskyr min kropp men jag är livrädd för att när jag nu försöker göra något åt det ska gå tillbaka i gamla vanor och det skulle inte bara äventyra min hälsa utan även mitt förhållande.
Jag tränar med en PT 1-2 gånger i veckan och jag försöker minska på godsaker men utan att dra ner för mycket på maten.
Jag hoppas på att lyckas på ettt sunt sätt nå en vikt på 60-62 kg.


Har börjat tillverka smycken som lite terapi och har startat en blogg för hobbyförsäljning av dom, ta gärna en titt =) http://nenniedesign.blogg.se
13 december 2010 19:53
1

Snart normalviktig!

Ordet normalviktig har för mig varit ett negativt ord och detsamma som tjock. Men jag försöker som ni vet att se saker och ting på ett annat sätt. Jag har överätit nu för att gå upp och för att hamna på normalvikt. Det finns en del som skriker nej men jag lyssnar inte längre på den rösten. Jag kan gå upp 20 kg utan att bli överviktig. Nu har jag inte för avsikt att väga 78 kg men jag tänker i dom banorna för att det lugnar mig.
Om bara ett ½ kg så är jag normalviktig med ett BMI på 18,5!

Jag ska dit denna veckan, så är det bara! Fråga mig inte varför men jag tror att om jag bara kommer upp lite i vikt och lär mig acceptera normalvikt så kommer mycket av mina rädslor försvinna. Om det inte skulle vara så så vet jag ju hur man bantar och jag är bra på att gå ner i vikt.

Jag har en fobi, en ganska konstig sådan. Jag är livrädd för att bli fet! Nu menar jag inte bara lägga på mig 2 kg utan jag menar bli fet på riktigt! När jag ser mig i spegeln kan jag se sånna tedenser och det skrämmer mig för jag äcklas av fett och feta människor. Det kan låta hemskt och vidrig men tyvärr är det inget jag kan göra något åt. Jag tycker absolut inte att någon som är stor är mindre värd, och jag har inga problem med att umgås med överviktiga männsikor men det är något som skrämmer mig väldigt mycket.

Det är ju garanterat en del i min sjukdom, och i min sneda kroppssyn. Jag hoppas därför att det någongång kommer förvinna.

Kommentarer

  • 13 december 2010 20:39
    Alda
    Jag har samma fobi och är också livrädd att bli tjock, men för min del är det för att jag har varit det förut och vill aldrig bli det igen! Men de tankarna som kommer upp när jag ser tjocka människor är något jag skäms över...

Logga in för att skriva en kommentar.