icon-chat icon-cutlery icon-dumbbell user count-calories menu Search
Jennie heter jag, är 26 år och bor strax utanför Göteborg.
Under min uppväxt höll jag på med många former av idrott. Jag har testat fotboll, handboll, volleyboll, origentering, pingis, gymnastik och boxning.
Under sommararna höll jag flitigt på med märkestagning i havet och vid 12-13 års ålder hade jag tagit allt från paddaren till guldmagistern.
Mitt hjärta har dock alltid brunnit för handbollen som jag kom i kontakt med redan som 2 åring.
Mina föräldrar träfffades genom handbollen och min syster har varit en väldigt duktig handbollsspelare så det föll sig ganska naturligt.

När jag började högstadiet var jag med i det flesta aktiviteter. Jag har vunnit distriktmästerskap i volleyboll 2 år (det första året kom vi 2:a men det glömmer man gärna), jag var även med och kom 3:a i basket mästerskapet trots att det är en sport som jag varken kan eller egentligen uppskattar.
Jag var ordförande i min skolas idrottsförening och ja kort och gott har jag alltid älskar idrott. Trots att jag alltid varit ganska vältränad hade jag under denna tiden av mitt liv väldiga komplex för mig kropp och tampades mycket med mig själv och mina tankar. Jag kom för första gången i kontakt med en dietist eftersom det fanns flera i min närhet som reagerat på mina matvanor och kontaktat vår skolsköterska. Jag fick lämna blodprov och väga mig varannan vecka men jag fick aldrig någon hjälp att bearbeta alla tankar som fanns i mitt huvud.

Som första års junior kom jag med i A-lags truppen handboll och tränade därefter handboll på elitnivå i 5 år innan en rad sjukdommar sätte käppar i hjulet på mig.

Jag la av med handbollen i 1 år och bestämde mig sedan för att börja igen men då bara för skoj skull i div 2.
När jag slutade med detta 2008 så började kilona sätta sig på mig. Jag vet inte riktigt varför men i takt med att jag slutade träna så fick jag en enorm matlust som jag aldrig haft tidigare. Jag gick upp till 72 kg innan jag fick panik över min kropp och bestämde mig för att gå ner i vikt.
På 4 månader hade jag gått ner 18 kg och vägde nu 54 kg vilket var för lite till mina 178 cm. Även om jag inte var väldigt smal så var det fara för mitt liv. Det visade sig att min kropp fått ta mycket stryk utav svält och nu ( hösten 2009) började en resa av tårar.

Jag kom i kontakt med läkare, psykoterapeut och sjukgymnast. Allt efter detta har varit en berg och dalbana. Jag fick äntligen börja bearbeta sådant som länge legat och grott i mig.

Jag gick även sakta men säkert upp i vikt och efter 1 år så avsultade vi min behandling. Tyvärr kom ett bakslag i november 2010 men jag tog mig ur detta på egen vilja.

Jag har sedan detta gott upp och väger idag 65,5 kg. Jag avskyr min kropp men jag är livrädd för att när jag nu försöker göra något åt det ska gå tillbaka i gamla vanor och det skulle inte bara äventyra min hälsa utan även mitt förhållande.
Jag tränar med en PT 1-2 gånger i veckan och jag försöker minska på godsaker men utan att dra ner för mycket på maten.
Jag hoppas på att lyckas på ettt sunt sätt nå en vikt på 60-62 kg.


Har börjat tillverka smycken som lite terapi och har startat en blogg för hobbyförsäljning av dom, ta gärna en titt =) http://nenniedesign.blogg.se
4 september 2011 09:36
2

Tillbaka för att stanna!

Jag har fortfarande svårt att våga sätta gränser för mig själv när det gäller mat och träning för jag vet att det så lätt blir att jag drar det till överdrift. Det är allt eller inget! Nu har jag dock bestämt mig för att jag måste sluta med mina helgfrosserier, äta bra och jag måste börja träna regelbundet igen! Jag är nu såpass säker på mig själv och min kropp att jag tror att det ska gå! Givetvis finns det en liten oro hos mig för jag vill inte gå tillbaka i mina framsteg. Jag skulle inte orka gå igenom allt igen! Jag tror inte heller att mitt förhållande skulle klara av det! För det ska man veta att en ätstörning drabbar inte baara en person utan alla i personens omgivning. Min pojkvän har fått lida enormt mycket och vårat förhållande har verkligen sats på prövning! Men jag ska klara av att göra detta rätt denna gången! Jag måste klara av det! Jag ska försöka skriva ner här vad jag har för mig om dagarna, hur det går med mat och träning. Jag kommer dock inte att skriva matdagbok i den bemärkelsen att jag fyller i allt jag ätit för det vet jag är ett direkt steg tillbaka för mig! Jag har inte heller satt upp ett viktmål för jag vill inte att vågen ska ha en central roll för mig. Det handlar inte om siffror! Jag väger förvisso mig fortfarande varje dag men siffrorna påverkar mig inte på samma sätt längre och jag blir inte rädd om jag skulle vara utan vågen en vecka eller så. Så vad är då mina mål? [PUNKT]Inte äta godis på vardagarna [PUNKT]Träna minst 3 gånger/vecka och mellan det även ta promenader och ge mig ut och springa [PUNKT]Bygga upp min kropp, inte bryta ner Ja det är mina 3 mål! För att lyckas med mål 2 så åkte igår jag och min mamma till Imeo för att köpa bra löparskor som jag får i en förtidig födelsedagspresent! Hittade ett par som satt väldigt skönt på fötterna och det är dessutom bra dämpning i dom! Dom är i den skrikigaste färg jag någonsin sett men det gör inget för jag ska ju ändå bara ha dom när jag tränar! Tur att jag har en så snäll mamma och pappa för löparskor är ju allt annat än billigt. Nu köpte vi ju inte dom mest avancerade skorna men dom gick änndå på 1900:- vilket jag tycker är enormt mycket! Dom måste nog helt enkelt vara självspringande ;) Långt inlägg men det är ju för att komma igång! Nu ska jag äta gröt och sen träna box! Ha en härlig söndag!

Kommentarer

  • 4 september 2011 09:47
    Bummlan
    Det som är bra med att köpa dyra skor är att de liksom skriker på en att de ska användas :) Och så är det viktigt att ha bra på fötterna. Och ett bra springsteg. Känner igen mig massor i det du beskriver. Startade en ny tråd i Smal till jul-ruppen där jag varit med sen jag startade här. Även om jag idag eftersträvar viktstabilitet efter att ha varit ner en sväng på ett BMI på strax över 17 men lyckades vända. Jag ska inte ner under 60 igen. Men att hitta balansen - det är vad min nya tråd går ut på. Att inte fortsätta gå ner - vilket är det absolut enklaste för mig. Att inte goffa en massa skräp för att inte rasa vidare. Att hitta balansen och rutinerna för träningen. Att äta för att orka, inte orka för att äta. Och jag trodde, och jag tror att många tror, att det här är något man "växer ifrån". Som 54 borde jag ha lämnat min gamla behandlade ÄS bakom mig. Men det är som att vara vilken missbrukare som helst. Den ligger på lur hela tiden. Och det vill till att man är vaksam på den, utan att ge den för mycket uppmärksamhet :) Klok du, Nennie! Vettiga och realistiska mål som ändå är utmanande! Jag håller på dig!
  • 4 september 2011 09:57
    Nennie
    Visst är det som du säger, det är ett beroende och det måste man vara medveten om, tyvärr kan man ju inte utesluta allt som påverkar detta beroende. För en alkolist så finns det bara en sak som måste göras och det är att utesluta alkohol. Vi kommer aldrig kunna utesluta mat, träning och allt vad det innebär för oss. Det där mad att hitta gränsen vad som är att unna sig och vad som är onaturligt frosseri är för mig svårt. Jag "unnar" mig en del nu för tiden för jag äär rädd att om jag inte äter det jag vill då jag vill att jag ska gå tillbaka. Hur gör du för att kunna se på din kropp på rätt sett? Jag har så svårt med den biten. Jag ser en mullig tjej då jag tittar på mig själv eller då jag tittar i spegeln. Dock har jag börjat kunna se en annan bild va mig själv på kort! Tack för din kommmentar, det är alltid så skönt att någon känner igen sig så att man inte är ensam, även om jag önskar att vi var färre än vi är! Kram

Logga in för att skriva en kommentar.