svar på förra inlägget
Har alltid varit matgald och gillat middagar med familj och restaurangbesök. Mysiga kvällar innehåller alltid godis, pluggkvällar inför prov behöver man sockerkick, söndagar är klassiska godisdagar eftersom "Jag börjar i morogn" en kombo av allt detta tog mig till 74kg
Började för exakt ett år sedan
vikt 74kg. kände mig aldrig glad eller nöjd över mig själv. om nått va bra så drogs jag ner igen av remindern att jag va "tjock"
Körde svältkurer fram och tillbkas blandat med hetsätning (tror det var då jag började hetsäta och sedan spy upp allt för att kör en vända till av mat och spy)
Kom ner till 68 kg och kände att jag velade så jag gav cambridge är ärlig chans (början av dec) och visst funkade det. vid års skiftet var jag nere på 62kg. kör stenhård upptrappning och lyckades med powerwalks och 2shakes + 100g protein varje dag ta mig ner till 60,1kg
Sakta men säkert vände det och jag började lägga på mig. Kom upp till 66kg och fick panik, vill inte tillbaks till den jag en gång varit på 74kg. gav mig igen in i hjulet med soppor igen men mådde väldigt dåligt psykist under hela den perioden. pressen av att gå ner ökade, suget på mat ökade och jag kände mig socialt handikappad när jag inte åt och som en gris när jag åt. tillslut fick jag nog och lovade mig själv att aldrig mer gå på dessa skit soppor. Viktmässigt kankse jag ändå ligger i kattegorin för dem som "lyckats" genom sopp-kurer och shakes för jag gick ju faktiskt ner. Men en stor förlorare för mig själv. min relation till mat är väldigt ansträngd och än idag blir det hetsätning. tankar om mat, vad jag ätit, hur mkt kcal, vad jag inte ätit osv tar upp stor tid av min dag. ska inte skylla allt på dessa dieter men jag tror att det har haft mycket med min relation att gör. väldigt mycket.
Iaf när jag bestämde mig för att äta normalt började jag träna som en dåre för att inte gå upp i vikt. Problemtet var att jag hade tappat uppfattningen om hur en nomal portion såg ut. Och i o m att jag tränade som en dåre så var jag ju hungrig helatiden och jag lyssnade på kroppen och gav den det den ville ha. Jag gick väl ner till 65kg men för allt slit jag gick igenom med träning var det skit för mig. och speciellt om du jämför med resultaten från cambridge.
Det var då jag hittade hit. Jag började labba med maten och kom fram till om jag äter runt 1000kcal/dag (vet att många tycker det är för lite men funkar för mig) plus kör 90min powerwalk varje morogn ligger jag inte så långt ifrån vad cambridge gav mig men jag mår tusen ggr bättre. Jag började med matdagboken för drygt en månad sen tror jag och gått ner 3,2 kg på vågen. tyvärr har jag inte mått men jag ser stora förändringar med min kropp. jag är smalare nu än när jag låg på 60,1 och min armar och ben var som svampar.
Så summan av kardemumman är man kan fortfarande kör en strikt diet med ett litet kcal intag men då får man äta vilket gör en så mycket gladare. Tex längtar jag varje morogn till min hvregrynsgröt med lågkalori lingonsylt och minimjölk, det är himmeln för mig. 50 mer kcal än i en soppa/shake från cambridge men hur mkt godare?? you tell me
Och min powerwalks har blivit en drog (possitvt) även om jag är sjukt trött en morogn kör jag på och är så nöjd efter och sen på kvällen om jag är hängig eller ännu mer trött kör jag igen bara för att få uppleva den sköna nöjda känslan efter.
ta till er av min resa eller inte. ville bara berätta hur jag gjort. sen har jag inte gått ner några 30 eller 50 kg. finns det som kämpat längre och hådare än jag men jag vet att det är många som befinner sig i mit spann där man inte klassas som tjock men inte som smal heller. detta tror jag är det spann där flest människor befinner sig men inte får tipps och råd hur man tar sig ut. det vi ser på tv är ju inte något vi direkt kan relatera till.
Kommentarer
Logga in för att skriva en kommentar.
Ingen har kommenterat detta inlägget.