Hårda sanningen om viktminskning
Kommentarer
-
Hej! Jag vill starkt rekommendera en bok jag läste för nån månad sedan som heter "Hjärnkoll på vikten" Den tar upp väldigt mycket matnyttig info, och reder ut vad som faktiskt är sant och vetenskapligt bevisat om viktminskning, och vad som är rent bullshit. Läs den =)
-
Jag är säker på att stor övervikt är mycket mer komplicerat än bara "ät mindre rör mer på dig"... för just det är ju ganska enkelt... Du frågar hur man lyckas bryta ett mat/sockerberoende... Hur lyckas man brya ett alkoholmissbruk? Hur lyckas man bryta ett narkotikamissbruk? För det första vet man genom behandlingsarbete av tex alkoholmissbrukare att INGEN kan få dig att ta steget om du inte är redo att göra det själv, man behöver en upplevelse, en känsla som ingen annan kan ge dig. Det spelar alltså ingen roll hur många hårda sanningar du slänger i ansiktet på en missbrukare- oavsett vilken typ av missbruk- det första steget mot tillfrisknande måste den missbrukande själv ta och det är insikt. I mitt fall tex.. jag var 30 år, hade genomgått nästan ett helt liv som överviktig, med undantag för en period i sena tonåren-första 20-åren då jag hade en ätstörning "åt andra hållet"....För mig kom genombrottet under en terapisession då jag och exmannen gick i familjeterapi för att arbeta oss igenom något HELT annat helt skiljt från mitt viktproblem.... helt plötsligt insåg jag bara varför jag stoppar i mig saker. Än i dag..8 år senare är jag inte nere i "normal vikt"... jag har gått ner 30 kg sen dess, varit gravid och gått upp en del av kilona och är på väg ner igen nu... Jag tror inte ett dugg på sk hårda sanningar.. för det som är din sanning är inte nödvändigtvis min sanning. Vi får söka efter våra egna sanningar helt enkelt, det finns ingen universiell sanning som gäller oss alla. Det gäller att söka innåt i sig själv, det är inget som någon journalist eller PT kan ge dig, det kan bara du ge dig själv
-
tack Carro85 för tipset, ska kolla upp boken! sassyy: Det jag menar är att för MIN egen del så eftersöker jag lite mer hård fakta än bara "ät grönt..", dock tycker jag att det flesta så kallade tipsen som finns där ute av "experter" är vanligt sunt förnuft. Bara för att man är överviktigt är man inte dum i huvudet! Klart jag inte kan tala för alla överviktiga, men jag tror att man kan konstatera att är man överviktig beror det INTE på att man inte listat ut kombinationen bra mat+ träning= normal vikt.
-
nä precis... alla "expertsanningar" är ju logiska och hade det varit så jäkla lätt hade ingen av oss varit just överviktig. Terapi.. jag tror stenhårt på det..KBT är bra för att bryta osunda vanor och för att hitta roten till dåliga vanor..
-
Jag håller med dig! Mitt problem är att jag bannar mig själv när vågen visar plus och när den väl visar minus- ja, då lägger jag det på andra faktorer och tänker dessutom att fan, nu kommer jag ju att gå upp dom igen... För mig handlar det nog mycket om att vara nöjd med den jag är och rannsaka mig själv för att komma på VARFÖR jag vill vara smal. Tror inte att min hälsa skulle vara sämre om jag vägde 75 än 60 kg men jag gillar formen på mitt ansikte mer när jag är smalare! Dessutom tycker jag att det är snyggt med lite muskler och de vill inte gärna visa sig om inte underhudsfettet minskar lite. Tror många behöver ställa sig frågan Varför vill jag gå ner/upp i vikt? Är det för min egen skull eller för andras och hur mycket är det värt? Hoppas jag inte tråkat ut dig med alla mina egna reflektioner och lycka till att hitta just din motivation!
-
Sheila: Härligt att höra dina åsikter! Absolut ska man uppnå en vikt som man mår bra av, om det så är 55kg eller 75kg eller vad det nu är, spelar ingen roll om man mår bra. För min egen del vill jag vara på utsidan som jag känner mig på insidan. Det är helt enkelt inte JAG, att vara 15kg överviktig, därför mår jag inte bra. Men långsamt har jag börjat förstå att man måste börja bena ut vilka orsakerna är till att man socker/matberoeende om man ska ha en chans att hålla sin normalvikt.
-
Ja du vet ju hur du ska äta eller hur? Egentligen vet vi ju det alla.. mer eller mindre iaf ;-) Försök att hitta de situationer då du överäter, äter fel eller frossar och se vad det är som utlöser dessa situationer. Ofta rör det sig om känslor som man inte kan hantera. Jag tex är uppfostrad med att man inte får gråta, hur ledsen jag än var eller hur ont jag än hade så var jag dålig om jag grät för min far mådde minsann sämre och han grät ju aldrig..Detta gjorde att varje gång jag grät eller kände mig ledsen så fick jag ångest och den försvann då jag åt...Det är så än i dag.. när jag blir arg eller ledsen vill jag bara stoppa i mig mat för att få bort fokus på att jag är just ledsen. Min exman var likadan som min far, han trodde att jag grät för att få min vilja fram i gräl tex...men jag är bara så känslig och när jag inte kan styra det så äter jag... Min nuvarande sambo låter mig gråta, han låter mig vara arg- trots att han själv har ett väldigt litet känsloregister så låter han mig leva ut allt...vilket i nuläget har gjort att jag inte alls har samma behov av att dämpa mina känslor med mat.... Känn efter vad det är som ligger till grund för din hantering av mat. Är du ärlig emot dig själv eller ljuger du för dig själv vad gällande portionsmängd tex? Det är också viktiga aspekter
-
sassyy: tack för att du delar med dig. Dock är jag inte så säker på att mitt problem ligger känslomässigt. Läs gärna detta, så kanske det förklarar mera hur jag menar http://vittbegar.blogspot.com/2010/12/beroendet-sitter-i-reptilhjarnan.html
Logga in för att skriva en kommentar.