Utmärkt medlem
670 inlägg
Jag skulle sprungit Malmö halvmara i augusti 2012. Tyvärr satte en knäskada stopp för det. Det var så tråden startade från början! Nu är det en tråd för pepp och stöd för oss som springer eller vill springa mer än vad vi kan än :) Häng med!
Gör det ingenting att man får gå emellan sprintarna då? För om jag tar i allt jag kan kommer jag inte orka så väldigt många meter. Gud glömde nog bort mig när de vita muskelfibrerna delades ut, jag har inga sprintmuskler alls. Eller så beror det på att jag äter rätt så lite kolhydrater.
Nej nej, det gör ingenting! Så småningom kommer du inte behöva gå utan kan jogga sakta mellan sprinterna, om du inte redan är där dvs (jag tror du skulle fixa att jogga sakta och pusta)! Det är genom den typen av "överbelastning" (inte riktigt ordet jag letar efter, men det får duga) som man tvingar fram en anpassning. Kroppen anpassar sig fast ganska motvilligt.
Ibland är det inte kroppen som tar emot utan psyket som skriker "Det här är sjukt jobbigt, jag vill gå hem". Hur kommer man förbi det problemet då??
Det där är ganska individuellt, en del visualiserar sig i badet efteråt lagom trötta och nöjda, andra påminner sig om något roligt lopp de tränar för osv. Det gäller att hitta sin strategi för att behålla motivationen, anledningen till varför man tog sig ut alls. För mig t ex är det ultran nästa år som jagar ut mig. Jag är skitskraj. Och skulle det vara så att jag känner för att slappa på träningen så behöver jag bara tänka på de där 10 milen vi ska springa (latar jag mig på träningen får jag sota för det på tävlingen). Men alla kan och vill inte anmäla sig till stolligt långa lopp, men det kanske finns något annat som lockar/skrämmer lika bra? Se bra ut i sommar kanske? Eller kunna klå någon tid på en distans du är sugen på? Hitta en stark målbild som du är villig att kämpa för, något du kan fokusera på medan du sliter. En morot helt enkelt.
Smärta har aldrig varit min grej, tyvärr :) Jag springer för att det är skönt och brukar nästan alltid tycka det (utom idag då). Måste nog hitta en lekfull musik eller kompis för att fixa att pressa mig. Idé: Kanske jag kan jaga unghunden? Det skulle han kanske tycka var kul. Jag vill ju springa i mitt sköna bekvämlighetstempo även i fortsättningen, bara det att det ska vara 2 min fortare per km utan att det kostar någon ansträngning.. ungefär så ;)
Leka med hunden kan vara ett alldeles utmärkt sätt att få till fartökningar utan att det kostar för hårt på psyket, för det är där jag tror ditt problem sitter. Lite dåligt självförtroende, lite för försiktig :-) En löparkompis är också en kanonidé, särskilt om ni kan hjälpas åt att hitta nya roliga saker att göra. Det finns säkert appar och liknande (Zombies, run!-liknande alltså) som kan vara roliga att testa också och som kanske hjälper till att få upp farten. Jag förstår precis vad du menar, jag skulle också vilja ha det så :-)
Kan du hålla upp hoppets flagga åt mig och säga ungefär hur detta lekande kommer påverka mitt långdistanspass? Kommer farten att smygöka av sig själv eller kommer jag kunna sätta ett lite högre grundtempo och upptäcka till min förvåning att jag inte måste sänka om ett tag, eller hur märker jag om det blir bättre? Hur lång tid tar det? Hur utvecklar jag metoden och ökar kraven efter hand?
Om du använder pulsklocka kan man se förbättringen på att snittpulsen sjunker i takt med att du blir snabbare och får bättre kondition. Annars märks det mest på att du kommer att smygöka, och i förlägningen inte tappa fart så mycket när du springer längre. När du känner att du tycker det känns för lite, för lätt s a s är det dags att kanske fundera på intervaller av någon form ändå. Mer strukturerade, korta snabba (t ex 100m) för fart eller långa lite långsammare (t ex 1000m) för uthållighet. Det är svårt att säga när det är dags, det brukar de flesta bara veta s a s. Det är som att bli kär, man bara vet :-) Hur lång tid det tar att få någon slags utveckling beror på hur hårt du kör, ju tuffare du satsar ju fortare går det. Det kan ta allt från 6-8 veckor till flera år, det hänger som sagt på insatsen. Fast ju hårdare man satsar ju större skaderisk, så det är ju inte helt fel att satsa lite lagom, och lagom är individuellt.
Ja då har jag gjort mina intervaller idag. Började med att jogga fem min i vanlig takt tills vi kom upp på kanalbanken där vi brukar springa, släppte hundarna och körde järnet. Orkade som sagt inte så länge så fick gå och pusta men fortsatte att springa så fort jag orkade så länge jag orkade och sen gå emellan och hämta andan. Hundarna stack i mörkret så jag fick bryta av och ryta åt dem litegrann men allt som allt var det väl en lyckad erfarenhet, snitt-tiden per km blev ungefär min vanliga men jag har i alla fall provat att springa så fort jag kan och det var rätt så kul. Jag inser att jag nog behöver vara lite mer strukturerad och ha någon klocka som piper med vissa intervall så jag pressar mig lite mer, men är nöjd med passet i alla fall.
Kanon! Det provocerar rätt muskelfibrer till utveckling att göra så, snittiden är orättvis eftersom den visar vilan också. Det hade varit mer intressant med farten i löpningen, hur fort gick det när du sprang? Jag är övertygad om att det gick fortare än du tror :-) Hundarna måste ha haft roligt de också låter det som :-)