Jag har en plan
Kommentarer
-
Jag menar att beroende på vilka kläder man har på sig kan man se mindre bra ut jämfört med om man har något annat på sig. Även om man är smal. Hade inget alls att göra med att man inte ska träna! Du la upp en bild på dig i träningskläder innan. Du såg inte ut att ha ett gram fel på kroppen så kanske du är mer kritisk till hur du ser ut än andra som ser dig?
-
Jag år glad att jag idag är mycket mer nöjd med mig själv mer än jag var i 20 års åldern (då vägde jag 52 kg och är 172 cm lång men vad hjälpte det!). För mig har åldern gjort att jag vuxit in i mig själv och inte känner att jag hela tiden måste vara perfekt, vilket ändå inte finns. Det finas alltid något att vara onöjd med om man vill: vikt, kroppen, håret.
-
Som du själv skrev nyss [KURSIV]"beroende på vilka kläder man har på sig kan man se mindre bra ut"[/KURSIV] fast vänd på det - träningskläder är nästan alltid extremt smickrande för den kvinnliga kroppen. Jag har turen att ha mitt överskott ganska jämt fördelat, men det finns där, tro mig. :-) Det är konstigt att önskan att skulptera och forma kroppen (viktnedgången ska ses i ljuset av att jag vill bygga muskler där det ser klent och tanigt ut men det var då förskräckligt svårt att få fram det tydligt nog) ska ses som så fel, som om man vore obekväm i kroppen. Är det därför man sminkar sig också, eller kammar håret om mornarna? (Lite mindre stökigt och tidskrävande än det jag vill göra, men fortfarande samma princip) Jag vill tvärt om passa på att jobba med det jag kan och hinner, innan jag blir kärring på riktigt och det är för sent. Förr eller senare kommer den tid då kroppen inte klarar allt jag skulle vilja göra, och jag skulle förbanna mig själv till evigheten om jag slappat bort mina bästa år av ingen anledning alls. Varför är det så viktigt att vara uttalat nöjd förresten, och är det nödvändigtvis så att man automatiskt är missnöjd om man inte är nöjd? Jag kan ta ett exempel, löpningen: jag sprang 5km på 28 minuter för någon månad sen, under 30 som var mitt mål. Det blev jag glad för och belåten med, givetvis. Men jag var inte nöjd med det. Jag ville bli bättre, kunna bättre. Alltså tränar jag mer, försöker mer. Och sprang på 26 igår. Det är jag förstås också jätteglad över, men jag kommer givetvis försöka komma under 25 också. Inte för att jag är missnöjd med 26 utan för att det skullevara roligt att komma under 25. Med löpningen, liksom med kroppsbygge, är det också så att man kommer till en gräns när man inte kan göra mer, antingen av ålder eller rent fysiska begränsningar. Ingendera av dem är aktuell för min del än på ett tag. Att skulptera kroppen med träning är inte mycket annorlunda än löpningen. Jag är väldigt nöjd med överkroppen och går gärna i linne nu för tiden. Fast jag skulle vara ännu nöjdare om jag hade några bröstmuskler att tala om, då skulle jag kanske t om trivas i linnen med lite urringning! Att jag är stolt över mina muskulösa vader och plötsligt finner glädje i att ha klack igen betyder inte att jag lägger ner vadhävningarna som tog mig dit.
-
Precis, själv kan man i princip inte alls utöva någon punktförbränning. Men kroppen däremot, den kör ofta med en form av prioritering när det gäller fettinlagring. Det första stället kroppen börjar lagra på är alltid även det sista som förgås när fettprocenten minskar. Inte nog med det, detta "startområde" kan i många fall trilskas på riktigt ordentligt innan det till slut släpper på reserverna. Jag räds att samma sak kommer ske för mig - där min sista strid kommer bli mot återstoden runt magen/midjan. Det låter dock utifrån din blogg som att du inte har några andra ställen kvar för kroppen att hämta sin energi. Tar du i med hårdhandskarna en sista gång så är chansen stor att du, efter oförutsägbar tid, börjar uppnå den formtrimning du önskar. Se till att vara envis bara, och bered dig på en eventuellt något utdragen fight, så kommer du lyckas!
-
Det är så sant som du skriver, det är nästan som LAS (först in, sist ut iofs men ändå) :-) Det kan nog bli en rejäl batalj, det började gå ganska trögt på slutet när jag landade på min nuvarande vikt. Jag kände tydligt att jag fick kämpa hårdare för varje hekto, så risken finns att det blir en sjujäkla kamp för att få bort de sista kilona. Jag skulle kunna tänka mig att det kanske finns lite mellan organen fortfarande, där jag inte ser. Men inga mängder i så fall (inte med bukhöj 17/midjemått 71cm). Om jag tar i kanske jag kan skrapa ihop 5-6 kilo i fettvikt som jag inte behöver, och det känns som att det mesta sitter på/runt rumpan. Men det är också den som varit störst, alltid. Så nog blir det en fajt, det tror jag. Men jag är beredd :-)
-
ja...sådär är det....du kommer kanske ihåg hur jag berättar om hur jag vill att min midja och mage ska bli smalare.... och där jag mäter i navelhöjd sitter ju på ryggen de fördömda `lovehandlesarna`...det är dom som börjar försvinna först nu för mig med ganska bra träning och kalorirestriktion.... jag menar ..hur mycket har jag inte tappat runt bysten och rumpan och låren...där jag är helt nöjd egentligen....men det släpper ju ett lager och det är klart att där det sitter mest fett tar det längst tid...även om det släpper så släpper det inte först där man vill det ska släppa först...;D jag tror du blir av med skiten så småningom om du vill jobba på det... kul att bli sådär peppad som du beskriver tycker jag... jag tar nya tag efter en dags svullande (JAG släppte kontrollen)..;) ha det bra! pepp pepp!
-
Ja, det verkar som att vi alla har våra ställen att brottas med. Jag har verkligen försökt ha överseende med mina krockkuddar, försökt lära mig acceptera dem men ... nääää! Jag vill inte ha dem! Känner igen det där med bysten också, och den hade ju gärna fått bli kvar kan man tycka ;-) Ha det gott du också :-)
-
Jag tycker du är fin som du är! Risk för att du aldrig blir nöjd!
-
Håller med Ewa! Frågan är om det är värt fighten?! Men tycker du det, så gör ett försök.
-
Ja, visst är det trist att man inte kan punktförbränna? Tyvärr försvinner fettet från mina lår i samma takt som brösten medan det gärna stannar kvar på magen. Knepigt!
-
[FET]Ewa1969[/FET], blir man någonsin det? :-) Antingen är musklerna för små, för svaga eller för få, eller så är det något annat som men vill fixa. Frisyren, naglarna, fettet. Jag ser inte så stor skillnad, annat än att fettet är lite struligare att bli av med än för långa naglar eller en trist frisyr. Det svåra - det riktigt svåra - blir att bygga de muskler jag skulle vilja ha, där ligger den riktiga utmaningen för mig tror jag. Det är väldigt svårt att bygga några muskler alls och konditionsträna så mycket som jag gör, men jag måste försöka. [FET]chicha[/FET], jag måste försöka. Annars skulle jag bara gå och undra :-) [FET]Apryl[/FET], det där känner jag igen. Jag skulle vilja bygga upp överkroppen lite, få finare (större) bröstmuskler. Men var sak har sin tid, bort med krockkuddarna först. I höst/vinter kan jag börja styrketräna seriöst, efter tävlingen :-) Då ska det byggas babe :-)
-
Låter kul! Men krockkuddar, det kan du väl knappast ha på den 88 cm?
-
Jodå, de sitter bakpå och på sidorna i höjd med höftbenen (aningen över t om) så när man mäter stussvidden får man inte med dem (eller inte så mycket av dem iaf). :-)
-
Jo ju äldre man blir desto mindre viktigt blir de där små skavankerna. Då är man så van vid dem att de är en del av ens personlighet ;) en perspektiv på livet ändras också och då känns det onödigt att reta sig på något som andra inte ens reflekterar över! Något bra med att bli äldre :D
-
Kan också bli bättre med vad man har på sig! Vissa kläder är mer eller mindre smickrande.
Logga in för att skriva en kommentar.