icon-chat icon-cutlery icon-dumbbell user count-calories menu Search
Jennie heter jag, är 26 år och bor strax utanför Göteborg.
Under min uppväxt höll jag på med många former av idrott. Jag har testat fotboll, handboll, volleyboll, origentering, pingis, gymnastik och boxning.
Under sommararna höll jag flitigt på med märkestagning i havet och vid 12-13 års ålder hade jag tagit allt från paddaren till guldmagistern.
Mitt hjärta har dock alltid brunnit för handbollen som jag kom i kontakt med redan som 2 åring.
Mina föräldrar träfffades genom handbollen och min syster har varit en väldigt duktig handbollsspelare så det föll sig ganska naturligt.

När jag började högstadiet var jag med i det flesta aktiviteter. Jag har vunnit distriktmästerskap i volleyboll 2 år (det första året kom vi 2:a men det glömmer man gärna), jag var även med och kom 3:a i basket mästerskapet trots att det är en sport som jag varken kan eller egentligen uppskattar.
Jag var ordförande i min skolas idrottsförening och ja kort och gott har jag alltid älskar idrott. Trots att jag alltid varit ganska vältränad hade jag under denna tiden av mitt liv väldiga komplex för mig kropp och tampades mycket med mig själv och mina tankar. Jag kom för första gången i kontakt med en dietist eftersom det fanns flera i min närhet som reagerat på mina matvanor och kontaktat vår skolsköterska. Jag fick lämna blodprov och väga mig varannan vecka men jag fick aldrig någon hjälp att bearbeta alla tankar som fanns i mitt huvud.

Som första års junior kom jag med i A-lags truppen handboll och tränade därefter handboll på elitnivå i 5 år innan en rad sjukdommar sätte käppar i hjulet på mig.

Jag la av med handbollen i 1 år och bestämde mig sedan för att börja igen men då bara för skoj skull i div 2.
När jag slutade med detta 2008 så började kilona sätta sig på mig. Jag vet inte riktigt varför men i takt med att jag slutade träna så fick jag en enorm matlust som jag aldrig haft tidigare. Jag gick upp till 72 kg innan jag fick panik över min kropp och bestämde mig för att gå ner i vikt.
På 4 månader hade jag gått ner 18 kg och vägde nu 54 kg vilket var för lite till mina 178 cm. Även om jag inte var väldigt smal så var det fara för mitt liv. Det visade sig att min kropp fått ta mycket stryk utav svält och nu ( hösten 2009) började en resa av tårar.

Jag kom i kontakt med läkare, psykoterapeut och sjukgymnast. Allt efter detta har varit en berg och dalbana. Jag fick äntligen börja bearbeta sådant som länge legat och grott i mig.

Jag gick även sakta men säkert upp i vikt och efter 1 år så avsultade vi min behandling. Tyvärr kom ett bakslag i november 2010 men jag tog mig ur detta på egen vilja.

Jag har sedan detta gott upp och väger idag 65,5 kg. Jag avskyr min kropp men jag är livrädd för att när jag nu försöker göra något åt det ska gå tillbaka i gamla vanor och det skulle inte bara äventyra min hälsa utan även mitt förhållande.
Jag tränar med en PT 1-2 gånger i veckan och jag försöker minska på godsaker men utan att dra ner för mycket på maten.
Jag hoppas på att lyckas på ettt sunt sätt nå en vikt på 60-62 kg.


Har börjat tillverka smycken som lite terapi och har startat en blogg för hobbyförsäljning av dom, ta gärna en titt =) http://nenniedesign.blogg.se
17 januari 2011 21:42
9

Överviktiga har inget intresse för sport!(?)

Fördomar har dom allra flesta och så även jag. En tanke som slog mig förut då jag skrev om handbolls VM var ”Det kommer inte intressera så många här inne”. För en av fördomarna som jag har är att övervikt och ointresse av sport hör ihop. Ett sportintresse kommer oftast från föräldrarna och har man föräldrar med sportintresse är det väldigt vanligt att man själv idrottar och rör på sig mycket. Har man däremot inte föräldrar med sportintresse tror jag att chansen att man idrottar som barn/ungdom är mindre. Jag har själv som barn hållt på mycket med idrott, handboll volleyboll, fortboll, pingis, orientering, boxning, friidrott och gymnastik. Ja allt det har jag hunnit med att testa och mina föräldrar har galtt kört mig överallt och varit och tittat på alla matcher osv. Dom har aldrig tvingat mig till något men dom hade som krav att jag åtminstonde skulle ha en aktivitet på fritiden för dom vet hur viktigt det är och att idrotten i skolan inte är motion nog. Dom föräldrar som själva inte inser vikten av motion för över det på sina barn och därför går ofta övervikt i "arv". Ja det är min teori Är det bara en fördom detta eller kan det ligga något i det?

Kommentarer

  • 17 januari 2011 21:54
    Peggan
    Kan ligga nått i det.. Mina föräldrar var inte sportintresserade.. förrän på äldre dagar.. ( tvn då) Jag har ALDRIG varit sportintresserad.. Mina söner är inte heller.. dEras barn visar inget intresse.. än.. Och tjocka o goa e vi allihop!!!! *ss* Eller i alla fall många av oss.. .. eller några.. mamma.. jag.. yngste sonen.. och ett av barnbarnen...
  • 17 januari 2011 21:58
    Nennie
    Peggan: Ja det är ju faktiskt så då det gäller nästan alla intressen osv. Man för ju över sin livsstil på sina barn osv osv! Både mormor och morfar, farmor och farfar hade stort sportintresse, mina föräldrar träffades genom idrotten, min syster och hennes man är båda oerhört intresserade och har båda varit aktiva, deras 3 åriga son vet inget bättre än att kasta boll coh springa, jag och min pojkvän träffades genom idrotten =). Sedan är det ju inte så attt bara för man inte är intresserad av sport så behöver man vara överviktig eller att man inte kan vara överviktig trots sportintresse men det finns nog som du säger en viss koppling =)!
  • 17 januari 2011 22:07
    Norpan1
    Ja, jag vet inte. Jag är överviktig men har ett väldigt intresse för sport, jag har spelat rugby i 7.5 år, men mitt knä gör det omöjligt att fortsätta - men jag tänker inte sluta röra på mig ändå. Jag har nästan aldrig tränat på gym, utan håller mig hemma, för jag känner att folk glor på gymmet. Kan det kanske vara en skam? Att man istället inte vågar, även om intresset finns där?
  • 17 januari 2011 22:26
    Nennie
    Norpan: Ja jag menade ju givetvis inte att ALLA som är överviktiga är ointresserade, sen så finns det ju heller inga som helst belägg för mina fördomar =). Jag tror att det är en skam som gör att man inte tränar kanske även om jag inte alls förstår det. Jag hade ju skämts mer över att som överviktig gå i mataffären än att vara på gymmet. Tråkigt med ditt knä. Min syster fick ge upp sin handbollskarriär (hon hade spelat i över 20 år) efter sin 3:e knäoperation för några år sedan och det är så jäkla tråkigt när något sådant händer. Hon är dock smalare än någonsin nu även om hon inte är lika muskelös som innan. Man har ju olika förutsättningar!!
  • 17 januari 2011 22:28
    Norpan1
    Precis!:) man har helt olika förutsättningar!:) Nej, klart du inte menar allihopa, men jag kan ju bara utgå från hur jag känner :-) tycker iaf att det är starkt att erkänna dina fördomar, bra gjort:) Kan bli en del roliga diskussioner! Ja, knät är en tagg i häcken - men jag får bli coach och bygga muskler istället:)
  • 17 januari 2011 22:36
    Rhino
    Fast en hel del överviktiga har nog sportat rätt mycket (har själv spelat fotboll), men när vi slutar sporta tror vi att vi kan äta lika mycket ändå, och vad händer då... :-))
  • 17 januari 2011 22:37
    Nennie
    Ja man behöver ju inte släppa sin idrott helt bara för man är skadad finns ju så otroligt mycket runt om att göra. Ja jag tror ju att alla männsikor har fördomar så jag är inte rädd för att erkänna mina. Jag är ju dock medveten om att det är just fördomar och inte fakta som jag sitter inne med =)! Men visst får man ta att det blir missförstånd och att någon känner sig "påhoppad". Lycka till. Tror att med rätt motivation och vilja så kan man lyckas med allt!
  • 18 januari 2011 06:33
    linnsan
    Ja jag tror absolut att det ligger något i det. Tex. min pojkväns föräldrar gillar att röra på sig en del (dock besitter de mindre bra matvanor) och de är inte överviktiga i alla fall. Men hur som helst så har även pojkvännen spelat fotboll och handboll i flera år. Fotbollen håller han inte på med och förra året slutade han med handbollen vilket gjorde att han gick upp lite, men nu har han börjat igen :) Så ja, jag måste säga att jag också har tänkt på det där =)
  • 19 januari 2011 11:36
    linni
    Det ligger något i det för dem som kanske alltid varit överviktiga som barn, ungdomar och vuxna. Däremot har inte alla som är överviktiga varit överviktiga alltid, eller inte sportat. Tror att övervikt liksom undervikt är komplicerat och inte så lätt att generalisera. Men som sagt finns det inget intresse av fysisk aktivitet så är det klart att många inte blir motiverade och sporrade till att utöva det heller. Dock innebär detta inte att dem överviktiga saknar intresse för sport eller följa sporthändelser i tv ;) Hoppas du får en bra dag. kram

Logga in för att skriva en kommentar.