icon-chat icon-cutlery icon-dumbbell user count-calories menu Search
Jennie heter jag, är 26 år och bor strax utanför Göteborg.
Under min uppväxt höll jag på med många former av idrott. Jag har testat fotboll, handboll, volleyboll, origentering, pingis, gymnastik och boxning.
Under sommararna höll jag flitigt på med märkestagning i havet och vid 12-13 års ålder hade jag tagit allt från paddaren till guldmagistern.
Mitt hjärta har dock alltid brunnit för handbollen som jag kom i kontakt med redan som 2 åring.
Mina föräldrar träfffades genom handbollen och min syster har varit en väldigt duktig handbollsspelare så det föll sig ganska naturligt.

När jag började högstadiet var jag med i det flesta aktiviteter. Jag har vunnit distriktmästerskap i volleyboll 2 år (det första året kom vi 2:a men det glömmer man gärna), jag var även med och kom 3:a i basket mästerskapet trots att det är en sport som jag varken kan eller egentligen uppskattar.
Jag var ordförande i min skolas idrottsförening och ja kort och gott har jag alltid älskar idrott. Trots att jag alltid varit ganska vältränad hade jag under denna tiden av mitt liv väldiga komplex för mig kropp och tampades mycket med mig själv och mina tankar. Jag kom för första gången i kontakt med en dietist eftersom det fanns flera i min närhet som reagerat på mina matvanor och kontaktat vår skolsköterska. Jag fick lämna blodprov och väga mig varannan vecka men jag fick aldrig någon hjälp att bearbeta alla tankar som fanns i mitt huvud.

Som första års junior kom jag med i A-lags truppen handboll och tränade därefter handboll på elitnivå i 5 år innan en rad sjukdommar sätte käppar i hjulet på mig.

Jag la av med handbollen i 1 år och bestämde mig sedan för att börja igen men då bara för skoj skull i div 2.
När jag slutade med detta 2008 så började kilona sätta sig på mig. Jag vet inte riktigt varför men i takt med att jag slutade träna så fick jag en enorm matlust som jag aldrig haft tidigare. Jag gick upp till 72 kg innan jag fick panik över min kropp och bestämde mig för att gå ner i vikt.
På 4 månader hade jag gått ner 18 kg och vägde nu 54 kg vilket var för lite till mina 178 cm. Även om jag inte var väldigt smal så var det fara för mitt liv. Det visade sig att min kropp fått ta mycket stryk utav svält och nu ( hösten 2009) började en resa av tårar.

Jag kom i kontakt med läkare, psykoterapeut och sjukgymnast. Allt efter detta har varit en berg och dalbana. Jag fick äntligen börja bearbeta sådant som länge legat och grott i mig.

Jag gick även sakta men säkert upp i vikt och efter 1 år så avsultade vi min behandling. Tyvärr kom ett bakslag i november 2010 men jag tog mig ur detta på egen vilja.

Jag har sedan detta gott upp och väger idag 65,5 kg. Jag avskyr min kropp men jag är livrädd för att när jag nu försöker göra något åt det ska gå tillbaka i gamla vanor och det skulle inte bara äventyra min hälsa utan även mitt förhållande.
Jag tränar med en PT 1-2 gånger i veckan och jag försöker minska på godsaker men utan att dra ner för mycket på maten.
Jag hoppas på att lyckas på ettt sunt sätt nå en vikt på 60-62 kg.


Har börjat tillverka smycken som lite terapi och har startat en blogg för hobbyförsäljning av dom, ta gärna en titt =) http://nenniedesign.blogg.se
6 juni 2011 19:14
5

Oförståelse!!

Nu ska jag dra en liten jämförelse mellan över och underviktiga med ätstörningar. Jag har under dom senaste 8 månaderna gått upp 10 kg! Jag har gråtit och jag har kämpat genom att släppa mitt enorma kontroll behov. När jag nämner detta för dom i min närhet får jag ofta kommentarer i stil med: "Aja, men det gör ju inget om du går upp 10 kg du är ju så smal ändå" eller "Ja det är väll ingen konst". Det är inte för att vara elaka som dessa personer säger så här men om vi vänder på det och vi skapar en person som är kraftigt överviktig och dessutom lider av en ätstörning i form av överätning. Hon har gått ner 10 kg och berättar detta med stolt röst. Skulle någon då säga "Aja, men det gör ju inget om du går ner 10 kg du är ju ändå så tjock" eller "Ja det är väll ingen konst att gå ner 10 kg!" Nej det skulle INGEN säga. Få människor förstår att det faktiskt är precis lika svårt/lätt att gå ner i vikt som upp! Igen måste jag på¨peka detta med kcal in och kcal ut. Det krävs att man äter 7000 kcal mer än man gör av med för att gå upp ett kilo och det krävs att man äter 7000 kcal mindre än man gör av med för att gå ner ett kilo! Visst man ska inte påpeka att en person som är ätstörd gått upp i vikt, men om man själv berättar det och dessutom stolt så behöver man inte föringa den insats som ligger bakom!! För precis som jag nämt innnan skulle ingen föringa den insats som en överviktig gjort för att gå ner lika mycket!!!

Kommentarer

  • 6 juni 2011 19:34
    Ianne
    Stort grattis till din viktuppgång. Kan vara lika svårt eller svårare att gå upp i vikt om man är underviktig. Fortsätt vara stolt över dina resultat. Pepp och kram till dig.
  • 6 juni 2011 19:37
    Nennie
    Tack så mycket =D! Jag är väldigt stolt över att jag till slut vågat ta detta steget! Kram
  • 6 juni 2011 19:40
    Cina46
    Stooor kram och var STOLT!Precis som du säger så är det en prestation ifrån vilket håll man än kommer .
  • 6 juni 2011 20:08
    Storpo
    Jätteroligt, var stolt!
  • 6 juni 2011 21:59
    fruragge
    Pepp o kram på dig, starkt jobbat, kan nog tom vara svårare att gå upp än ner just pga omgivningen brist på förståelse och alla märkliga ideal som cirkulerar. Så var stolt över din prestation:)

Logga in för att skriva en kommentar.