icon-chat icon-cutlery icon-dumbbell user count-calories menu Search
Jennie heter jag, är 26 år och bor strax utanför Göteborg.
Under min uppväxt höll jag på med många former av idrott. Jag har testat fotboll, handboll, volleyboll, origentering, pingis, gymnastik och boxning.
Under sommararna höll jag flitigt på med märkestagning i havet och vid 12-13 års ålder hade jag tagit allt från paddaren till guldmagistern.
Mitt hjärta har dock alltid brunnit för handbollen som jag kom i kontakt med redan som 2 åring.
Mina föräldrar träfffades genom handbollen och min syster har varit en väldigt duktig handbollsspelare så det föll sig ganska naturligt.

När jag började högstadiet var jag med i det flesta aktiviteter. Jag har vunnit distriktmästerskap i volleyboll 2 år (det första året kom vi 2:a men det glömmer man gärna), jag var även med och kom 3:a i basket mästerskapet trots att det är en sport som jag varken kan eller egentligen uppskattar.
Jag var ordförande i min skolas idrottsförening och ja kort och gott har jag alltid älskar idrott. Trots att jag alltid varit ganska vältränad hade jag under denna tiden av mitt liv väldiga komplex för mig kropp och tampades mycket med mig själv och mina tankar. Jag kom för första gången i kontakt med en dietist eftersom det fanns flera i min närhet som reagerat på mina matvanor och kontaktat vår skolsköterska. Jag fick lämna blodprov och väga mig varannan vecka men jag fick aldrig någon hjälp att bearbeta alla tankar som fanns i mitt huvud.

Som första års junior kom jag med i A-lags truppen handboll och tränade därefter handboll på elitnivå i 5 år innan en rad sjukdommar sätte käppar i hjulet på mig.

Jag la av med handbollen i 1 år och bestämde mig sedan för att börja igen men då bara för skoj skull i div 2.
När jag slutade med detta 2008 så började kilona sätta sig på mig. Jag vet inte riktigt varför men i takt med att jag slutade träna så fick jag en enorm matlust som jag aldrig haft tidigare. Jag gick upp till 72 kg innan jag fick panik över min kropp och bestämde mig för att gå ner i vikt.
På 4 månader hade jag gått ner 18 kg och vägde nu 54 kg vilket var för lite till mina 178 cm. Även om jag inte var väldigt smal så var det fara för mitt liv. Det visade sig att min kropp fått ta mycket stryk utav svält och nu ( hösten 2009) började en resa av tårar.

Jag kom i kontakt med läkare, psykoterapeut och sjukgymnast. Allt efter detta har varit en berg och dalbana. Jag fick äntligen börja bearbeta sådant som länge legat och grott i mig.

Jag gick även sakta men säkert upp i vikt och efter 1 år så avsultade vi min behandling. Tyvärr kom ett bakslag i november 2010 men jag tog mig ur detta på egen vilja.

Jag har sedan detta gott upp och väger idag 65,5 kg. Jag avskyr min kropp men jag är livrädd för att när jag nu försöker göra något åt det ska gå tillbaka i gamla vanor och det skulle inte bara äventyra min hälsa utan även mitt förhållande.
Jag tränar med en PT 1-2 gånger i veckan och jag försöker minska på godsaker men utan att dra ner för mycket på maten.
Jag hoppas på att lyckas på ettt sunt sätt nå en vikt på 60-62 kg.


Har börjat tillverka smycken som lite terapi och har startat en blogg för hobbyförsäljning av dom, ta gärna en titt =) http://nenniedesign.blogg.se
18 februari 2011 05:45
4

Samtal med chefen om ätstörningen!

Igår hade jag lönesamtal med chefen och jag hade räknat med att sitta och prata om just min lön och mitt arbete. Men mitt i allt så drar hon upp min ätstörning. Hon säger det på ett fint sätt "Jennie jag är jättenöjd med dig och du gör ett fantastiskt arbete men om du ska kunna fortsätta med det måste du själv må bra och jag har fått lite hintar från dina arbetskamrater att du inte gör det" Jag satt förvånad och väldigt tagen där på stolen och visste inte vad jag skulle säga så då kom tårarna. Eftersom jag jobbade på ett annat ställe då jag var som sjukast, sommaren 09 så har jag inte berättat något om detta för min nuvarande chef eftersom det inte funnits anledning. Men jag fick berätta för henne hur det ligger till och att jag mår mycket bättre men att det blir sämre såfort något jobbigt händer. Hon förstod mig precis och avslutade den biten av samtalet med att hon finns där om det är något jag vill prata med och så gav hon mig ett nummer som jag kan ringa om jags kulle behöva prata med någon till ett företag som kommunen har avtal med. En chef som bryr sig är fantastisk även om jag blev väldigt förvånnad att det finns dom som pratat med henne om mig. På jobbet mår jag nämligen oftast väldigt bra, det är min fristad!

Kommentarer

  • 18 februari 2011 05:48
    KisseK
    Vilken bra chef! Vad skönt det måste kännas att hon bryr sig så om sina anställda. :)
  • 18 februari 2011 06:38
    Lottis1
    Förutom att du verkar h aen bra chef så ska du vara glas att det finns även väldigt bra anställda också som uttrycker sin oro om dig. Tänk så många som aldrig säger någonting....tiger om vad de tänker. Skönt för dig att veta att det finns folk som bryr sig. Tänk positivt!=) Pepp
  • 18 februari 2011 07:11
    Nennie
    KisseK: Ja hon är verkligen jättebra på alla plan!!! Lottis: Ja visst är det skönt att veta att dom bryr sig, hade dock helst sett att dom kom till mig med sin oro eftersom jag varit väldigt rak och ärlig med allt till dom så hade jag önskat att dom vågade vara det till mig också. Men visst är det bra att säga något och inte bara tiga! Jag ser det som väldigt positivt att dom bryr sig för det gör arbetet lättare och jobbet är min frizoon!
  • 19 februari 2011 12:27
    linni
    Det där visar på en chef som månar om sin personal. shit, vad glad man blir över att höra att hon visar sin omtanke! Å sen att att dina kollegor även månar om dig å ditt välbefinnande är inte illa det. Tycker jag. Sträck på dig å tänk att du är värd att bry sig om, å att dem verkligen ställer upp. kramar

Logga in för att skriva en kommentar.