icon-chat icon-cutlery icon-dumbbell user count-calories menu Search
Jennie heter jag, är 26 år och bor strax utanför Göteborg.
Under min uppväxt höll jag på med många former av idrott. Jag har testat fotboll, handboll, volleyboll, origentering, pingis, gymnastik och boxning.
Under sommararna höll jag flitigt på med märkestagning i havet och vid 12-13 års ålder hade jag tagit allt från paddaren till guldmagistern.
Mitt hjärta har dock alltid brunnit för handbollen som jag kom i kontakt med redan som 2 åring.
Mina föräldrar träfffades genom handbollen och min syster har varit en väldigt duktig handbollsspelare så det föll sig ganska naturligt.

När jag började högstadiet var jag med i det flesta aktiviteter. Jag har vunnit distriktmästerskap i volleyboll 2 år (det första året kom vi 2:a men det glömmer man gärna), jag var även med och kom 3:a i basket mästerskapet trots att det är en sport som jag varken kan eller egentligen uppskattar.
Jag var ordförande i min skolas idrottsförening och ja kort och gott har jag alltid älskar idrott. Trots att jag alltid varit ganska vältränad hade jag under denna tiden av mitt liv väldiga komplex för mig kropp och tampades mycket med mig själv och mina tankar. Jag kom för första gången i kontakt med en dietist eftersom det fanns flera i min närhet som reagerat på mina matvanor och kontaktat vår skolsköterska. Jag fick lämna blodprov och väga mig varannan vecka men jag fick aldrig någon hjälp att bearbeta alla tankar som fanns i mitt huvud.

Som första års junior kom jag med i A-lags truppen handboll och tränade därefter handboll på elitnivå i 5 år innan en rad sjukdommar sätte käppar i hjulet på mig.

Jag la av med handbollen i 1 år och bestämde mig sedan för att börja igen men då bara för skoj skull i div 2.
När jag slutade med detta 2008 så började kilona sätta sig på mig. Jag vet inte riktigt varför men i takt med att jag slutade träna så fick jag en enorm matlust som jag aldrig haft tidigare. Jag gick upp till 72 kg innan jag fick panik över min kropp och bestämde mig för att gå ner i vikt.
På 4 månader hade jag gått ner 18 kg och vägde nu 54 kg vilket var för lite till mina 178 cm. Även om jag inte var väldigt smal så var det fara för mitt liv. Det visade sig att min kropp fått ta mycket stryk utav svält och nu ( hösten 2009) började en resa av tårar.

Jag kom i kontakt med läkare, psykoterapeut och sjukgymnast. Allt efter detta har varit en berg och dalbana. Jag fick äntligen börja bearbeta sådant som länge legat och grott i mig.

Jag gick även sakta men säkert upp i vikt och efter 1 år så avsultade vi min behandling. Tyvärr kom ett bakslag i november 2010 men jag tog mig ur detta på egen vilja.

Jag har sedan detta gott upp och väger idag 65,5 kg. Jag avskyr min kropp men jag är livrädd för att när jag nu försöker göra något åt det ska gå tillbaka i gamla vanor och det skulle inte bara äventyra min hälsa utan även mitt förhållande.
Jag tränar med en PT 1-2 gånger i veckan och jag försöker minska på godsaker men utan att dra ner för mycket på maten.
Jag hoppas på att lyckas på ettt sunt sätt nå en vikt på 60-62 kg.


Har börjat tillverka smycken som lite terapi och har startat en blogg för hobbyförsäljning av dom, ta gärna en titt =) http://nenniedesign.blogg.se
30 december 2010 20:55
3

Självförtroende....

Mitt självförtroende är som starkast när jag gått ner i vikt! Jag minns precis hur jag kände den dagen då vågen för några veckor sedan stod på 54,8. Jag var glad när jag tog på mig mina minsta jeans och kände att dom satt löst. Jag var så nöjd och stolt. I takt med att jag gått upp har mitt självförtroende bara rasat. För varje hekto så går jag längre och längre ner...! Tycker sämra och sämre om mig själv. jag jobbar på det men det är som något magiskt händer mmed mig när jag går ner. Jag känner mig duktig och snygg!!! Detta trots att jag VET att min pojkvän tex tycker att jag då är allt annat än snygg! Svårt det där.... självförtroende är inget man skaffar sig över en dag!

Kommentarer

  • 30 december 2010 21:00
    emma1119
    Självförtroende är svårt, jag vet hur du känner. Men fokusera inte så mkt på de och 54.8 jag gissar på att du inte ens har någon övervikt att behöva gå ner.
  • 30 december 2010 21:12
    Nennie
    Emma: du har så rätt, jag är underviktig och jobbar mig frisk från en ätstörning. Jag har inte alls som mål att nå 54,8 utan mitt mål är att kunna vara nöjd och väga +10 kg från nu ungefär! Men just det med självförtroendet är konstigt, men det kommer....
  • 31 december 2010 08:33
    smalagry
    Känner igen mig i det du säger. Jag fylls också av en lätthet i sinnet när jag håller en låg vikt och nu när jag sakta men säkert försöker gå upp lite så får jag jobba med hur jag ser på mig i spegeln. Men en sak som är väldigt bra med att äta regelbundet och det kroppen behöver är att man får tid till att ägna sig åt roliga saker istället för mattankar. Jag upplever mig själv starkare och piggare och det tror jag är vackrare än att vara spinkig :)

Logga in för att skriva en kommentar.