icon-chat icon-cutlery icon-dumbbell user count-calories menu Search
Jennie heter jag, är 26 år och bor strax utanför Göteborg.
Under min uppväxt höll jag på med många former av idrott. Jag har testat fotboll, handboll, volleyboll, origentering, pingis, gymnastik och boxning.
Under sommararna höll jag flitigt på med märkestagning i havet och vid 12-13 års ålder hade jag tagit allt från paddaren till guldmagistern.
Mitt hjärta har dock alltid brunnit för handbollen som jag kom i kontakt med redan som 2 åring.
Mina föräldrar träfffades genom handbollen och min syster har varit en väldigt duktig handbollsspelare så det föll sig ganska naturligt.

När jag började högstadiet var jag med i det flesta aktiviteter. Jag har vunnit distriktmästerskap i volleyboll 2 år (det första året kom vi 2:a men det glömmer man gärna), jag var även med och kom 3:a i basket mästerskapet trots att det är en sport som jag varken kan eller egentligen uppskattar.
Jag var ordförande i min skolas idrottsförening och ja kort och gott har jag alltid älskar idrott. Trots att jag alltid varit ganska vältränad hade jag under denna tiden av mitt liv väldiga komplex för mig kropp och tampades mycket med mig själv och mina tankar. Jag kom för första gången i kontakt med en dietist eftersom det fanns flera i min närhet som reagerat på mina matvanor och kontaktat vår skolsköterska. Jag fick lämna blodprov och väga mig varannan vecka men jag fick aldrig någon hjälp att bearbeta alla tankar som fanns i mitt huvud.

Som första års junior kom jag med i A-lags truppen handboll och tränade därefter handboll på elitnivå i 5 år innan en rad sjukdommar sätte käppar i hjulet på mig.

Jag la av med handbollen i 1 år och bestämde mig sedan för att börja igen men då bara för skoj skull i div 2.
När jag slutade med detta 2008 så började kilona sätta sig på mig. Jag vet inte riktigt varför men i takt med att jag slutade träna så fick jag en enorm matlust som jag aldrig haft tidigare. Jag gick upp till 72 kg innan jag fick panik över min kropp och bestämde mig för att gå ner i vikt.
På 4 månader hade jag gått ner 18 kg och vägde nu 54 kg vilket var för lite till mina 178 cm. Även om jag inte var väldigt smal så var det fara för mitt liv. Det visade sig att min kropp fått ta mycket stryk utav svält och nu ( hösten 2009) började en resa av tårar.

Jag kom i kontakt med läkare, psykoterapeut och sjukgymnast. Allt efter detta har varit en berg och dalbana. Jag fick äntligen börja bearbeta sådant som länge legat och grott i mig.

Jag gick även sakta men säkert upp i vikt och efter 1 år så avsultade vi min behandling. Tyvärr kom ett bakslag i november 2010 men jag tog mig ur detta på egen vilja.

Jag har sedan detta gott upp och väger idag 65,5 kg. Jag avskyr min kropp men jag är livrädd för att när jag nu försöker göra något åt det ska gå tillbaka i gamla vanor och det skulle inte bara äventyra min hälsa utan även mitt förhållande.
Jag tränar med en PT 1-2 gånger i veckan och jag försöker minska på godsaker men utan att dra ner för mycket på maten.
Jag hoppas på att lyckas på ettt sunt sätt nå en vikt på 60-62 kg.


Har börjat tillverka smycken som lite terapi och har startat en blogg för hobbyförsäljning av dom, ta gärna en titt =) http://nenniedesign.blogg.se
9 januari 2011 17:31
6

Sugen på att banta!!

Nu när jag undviker socker så hade det varit väldigt lätt att banta och gå ner i vikt. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte var sugen på det men jag kämpar verkligen för att få i mig det jag vet att jag behöver. Jag ska gå upp i vikt! Jag har lovat mig själv att acceptera det och jag försöker även om det ibland är svårt. När jag läser om dom/er somm tycker det är svårt och tufft att banta blir jag nästan irriterad eftersom det är någon som jag är bra på och tycker är lätt. Givetvis så har jag full förståelse för att det ÄR svårt. jag är inte dum i huvudet. Det är min sjukdom som blir irriterad inte jag. Jag blir glad och faktiskt stolt och peppad när jag läser det. För jag har det också tufft och svårt fast på ett annat sätt....

Kommentarer

  • 9 januari 2011 17:44
    babs2
    Härligt att du verkar ha sjukdomsinsikt, det är nog ett första steg på vägen på samma sätt som det för oss överviktiga att vi måste erkänna att vi är överviktiga. Båda grupperna har nog problem. Båda tillstånden kan leda till döden även om undernäring kanske på sätt och vis är mer dramatisk. Vi överviktiga får en massa följdsjukdomar som vi kan dö i så småningom. Vi har nog på sätt och vis likartade problem - för mig är det inga som helst problem att gå upp i vikt t ex - det är jag expert på. Kämpa på! Peppkram
  • 9 januari 2011 17:53
    Nennie
    Ja nu har jag varit medveten om min sjukdom i 1½ år och märker mer och mer vilka framsteg jag gör, då framför allt psykiskt. Visst har jag haft bakslag men som du säger det är en sjukdom med dödlig utgång och det fick mig att vakna till. Jag har varit uppe på normalvikt så sent som i höstas. Men för mig har det stora jobbet varit att även huvudet ska följa med. Det är lätt att både som överviktig och underviktig lägga krutet på vikten, kroppen osv när det minst lika mycket handlar om att jobba med sitt inre och hitta en balans för att lyckas. Tack för peppningen, det värmer. Lycka till. Kram
  • 15 januari 2011 13:21
    mowa
    Verkligen precis samma problematik. Det handlar om fixeringen vid mat och vikt i båda fallen, men de tar sig olika uttryck. Kul också att du skriver att huvudet måste följa med, för visst är det så. När man nått sin målvikt har man ju faktiskt lyckats med något fantastiskt, och det måste man ta till sig och vara stolt över - inte sopa under mattan och falla in i gamla vanor som gör att man blir sitt trygga gamla tjocka (i mitt fall) jag. Det är nog viktigt att förstå att identiteten förändras på vägen. Och att vara beredd. Men hur gör man det?
  • 15 januari 2011 13:27
    Nennie
    Mowa: Jag tror helt klart att dte bästa sättet att lyckas med att få med huvudet är att låta det ta tid. Att gå ner 0,5 kg i veckan är ganska lagom. Att gå upp är lite knepigare även om det är samma princip så vill ma ju inte bara gå upp i fett om du förstår hur jag tänker. Men mellan 0,2 och 0,5 kg upp. Vara noga med att inte glömma sig själv i allt tänk om mat och vikt! Man får inte glömma leva och vara lycklig helt enkelt!
  • 15 januari 2011 14:04
    babs2
    Nennie!"[KURSIV]Man får inte glömma leva och vara lycklig helt enkelt![/KURSIV]" Så sant! Att sysselsätta sig med bra saker och umgås med människor och bry sig om människor och sysselsättningar kan göra att man inte HELA tiden tänker på ätandet, det är något jag lärt mig på vägen. Men jag ska ju förströ mig så att jag glömmer tanken på att äta jämt. Fast egentligen gäller det ju för oss båda att få in regelbundenheten i ätandet. Du har så rätt i att tempot ska vara lagom, inte för fort - då håller det inte i längden. Kram
  • 15 januari 2011 22:44
    mowa
    Jo, men jag har verkligen inte tålamod att gå ner 0,5 kg i veckan. De första tio-femton kilona måste bara veck direkt. Sen kan jag tänka mig en långsammare takt. Det är som att gå runt i en tjockisdräkt och inte få av sig den. Tänk om mat och vikt har ju tyvärr den egenheten att det tar bort fokus från allt som är viktigt. Därför hade jag lovat mig själv att inte behöva göra det här igen, någonsin, utan jag skulle ära mig att acceptera mig som jag är - och se vad det ledde till. Nu har det ju blivit riktigt allvarligt istället...

Logga in för att skriva en kommentar.