Antingen tar man motorvägen fårn mål till mål men inte jag inte.......
Jag tar de små krokiga vägarna och hoppas på att beläggningen ska vara så bra som möjligt. Visst kan det finnas tjälskador. Men jag överlever dem och fortsätter ändå på samma väg. Jag vill resa den för jag vill hinna se livet som passerar förbi och stanna upp när jag möter något underbart värt att se. Dessutom får man inte stanna på motorvägen och ta upp någon om man finner någon man vill ha med sig på resan.
Vet ju vem min värsta fiende är.
Mina egna känslor.
Ja när de börjar ta över då lägger liksom hjärnan och logiken ner, kapitulerar.
En dålig magkänsla startar oftast hela processen. Ja och jag vet precis som många andra att det är då man öppnar garderobsdörrar och tänder lampan för att se ett litet gulligt väsen i stället för ett stort skräckinjagande monster.
Just nu är nog känslomonstrera tvivel och osäkerhet. Å till råga på allt regnar/snöar det så jag kan inte gå ut i skogen och hjälpa hjärnan att tala känslorna/hjärtat tillrätta.
Kommentarer
3 mars 2015 09:59
utter
Pepp! :-)
Logga in för att skriva en kommentar.
Vi använder cookies för funktion, analys och marknadsföring. Det innebär lagring eller åtkomst av data på din enhet eller webbläsare. Funktionella cookies är nödvändiga för att hålla våra tjänster säkra, förhindra missbruk av tjänsterna och för att se till att de alltid fungerar bra.