icon-chat icon-cutlery icon-dumbbell user count-calories menu Search
Jennie heter jag, är 26 år och bor strax utanför Göteborg.
Under min uppväxt höll jag på med många former av idrott. Jag har testat fotboll, handboll, volleyboll, origentering, pingis, gymnastik och boxning.
Under sommararna höll jag flitigt på med märkestagning i havet och vid 12-13 års ålder hade jag tagit allt från paddaren till guldmagistern.
Mitt hjärta har dock alltid brunnit för handbollen som jag kom i kontakt med redan som 2 åring.
Mina föräldrar träfffades genom handbollen och min syster har varit en väldigt duktig handbollsspelare så det föll sig ganska naturligt.

När jag började högstadiet var jag med i det flesta aktiviteter. Jag har vunnit distriktmästerskap i volleyboll 2 år (det första året kom vi 2:a men det glömmer man gärna), jag var även med och kom 3:a i basket mästerskapet trots att det är en sport som jag varken kan eller egentligen uppskattar.
Jag var ordförande i min skolas idrottsförening och ja kort och gott har jag alltid älskar idrott. Trots att jag alltid varit ganska vältränad hade jag under denna tiden av mitt liv väldiga komplex för mig kropp och tampades mycket med mig själv och mina tankar. Jag kom för första gången i kontakt med en dietist eftersom det fanns flera i min närhet som reagerat på mina matvanor och kontaktat vår skolsköterska. Jag fick lämna blodprov och väga mig varannan vecka men jag fick aldrig någon hjälp att bearbeta alla tankar som fanns i mitt huvud.

Som första års junior kom jag med i A-lags truppen handboll och tränade därefter handboll på elitnivå i 5 år innan en rad sjukdommar sätte käppar i hjulet på mig.

Jag la av med handbollen i 1 år och bestämde mig sedan för att börja igen men då bara för skoj skull i div 2.
När jag slutade med detta 2008 så började kilona sätta sig på mig. Jag vet inte riktigt varför men i takt med att jag slutade träna så fick jag en enorm matlust som jag aldrig haft tidigare. Jag gick upp till 72 kg innan jag fick panik över min kropp och bestämde mig för att gå ner i vikt.
På 4 månader hade jag gått ner 18 kg och vägde nu 54 kg vilket var för lite till mina 178 cm. Även om jag inte var väldigt smal så var det fara för mitt liv. Det visade sig att min kropp fått ta mycket stryk utav svält och nu ( hösten 2009) började en resa av tårar.

Jag kom i kontakt med läkare, psykoterapeut och sjukgymnast. Allt efter detta har varit en berg och dalbana. Jag fick äntligen börja bearbeta sådant som länge legat och grott i mig.

Jag gick även sakta men säkert upp i vikt och efter 1 år så avsultade vi min behandling. Tyvärr kom ett bakslag i november 2010 men jag tog mig ur detta på egen vilja.

Jag har sedan detta gott upp och väger idag 65,5 kg. Jag avskyr min kropp men jag är livrädd för att när jag nu försöker göra något åt det ska gå tillbaka i gamla vanor och det skulle inte bara äventyra min hälsa utan även mitt förhållande.
Jag tränar med en PT 1-2 gånger i veckan och jag försöker minska på godsaker men utan att dra ner för mycket på maten.
Jag hoppas på att lyckas på ettt sunt sätt nå en vikt på 60-62 kg.


Har börjat tillverka smycken som lite terapi och har startat en blogg för hobbyförsäljning av dom, ta gärna en titt =) http://nenniedesign.blogg.se
18 januari 2011 10:58
4

Jag vill vara fri!!!

Jag kan lura mig själv och andra att jag mår bra. Men sanningen är att jag bara hittat ett sätt att leva sida vid sida med min ätstörning. Jag äter, jag tränar och jag lever nästan som vanligt. Går jag upp "för mycket" så ser jag till att gå ner igen så att jag inte ska behöva må dåligt. Jag bevakar fortfarande min vikt och jag håller koll på hur mycket kalorier jag får i mig även om jag tillåter mig själv att göra lite utsvängningar. Jag blir arg när jag tänker på detta för jag vet så mycket bättre. Att leva såhär utgör ingen större fara för min hälsa men jag är inte frisk! Jag ska våga släppa taget igen för jag har gjort det en gång tidigare, jag borde ha gått hela vägen då men så sa rösten i mitt huvud till mig att jag var för fet. Ska sluta vara så jävla feg för detta är inte ett liv jag vill leva!!!! Vad ska jag med en "vacker" kropp till om jag inte kan leva och vara lycklig! Jag vill bara leva!!!

Kommentarer

  • 18 januari 2011 11:03
    emma1119
    Du vet att du gör fel och det är ett steg på vägen. Att bli frisk från en ätstörning tar lång tid. Har en kompis som haft jätte jätte svåra ätstörningar, och nu har det gått 2 år och fortfarande märker man att hon inte släppt det helt. Men för varje månad som går så går de lite bättre. Kämpa på!
  • 18 januari 2011 11:27
    Nennie
    Ja visst tar det tid om man inte ger allt hela tiden. För hade jag bara gett mig fan på det från början och inte börjat svacka så hade jag nog varit frisk redan nu. Det behöver inte ta tid. Jag är bara för vek. Allt handlar om viljan att bli frisk och att våga må dåligt för att nå dit. Jag blev trött på att må dåligt och började deala med min ätstörning vilket bara är ett sätt att hålla den kvar. Tack för din kommentar =)!
  • 18 januari 2011 23:36
    Nazeeya
    Din stora självinsikt är det tydligaste tecknet på att du kommer att bli frisk! Men våga ge det tid, mycket tid! Jag har själv lidit av ätstörningar under alldeles för långt tid men idag vågar jag faktiskt påstå att jag är frisk. Men fortfarande känns det lite "kaxigt" för mig att påstå att jag är helt återställd. Jag försöker vara ödmjuk och lyhörd inför min egna tankar och jag förbereder mig på att behöva vara det resten av livet. Men jag har faktiskt lyckats att bli tillfreds och sams med min kropp till slut. Ibland kan det dock hjälpa att bli lite förbannad på sig själv för att komma framåt! :) Kämpa på! Du kommer att lyckas!
  • 19 januari 2011 11:22
    linni
    Insikt är ett steg i rätt riktning! Vad är en vacker kropp, är det en kropp som är kopplad till någon som mår dåligt? Jag tror att din kropp upplevs mest vacker när du mår bra och som du säger lever och är lycklig! All pepp till dig! kram

Logga in för att skriva en kommentar.