Motionsberoende - äntligen

Efter 15 års kamp mot sockertrollet och latmasken får jag kanske äntligen säga: R.I.P.

Vet inte hur de kunde överta min kropp så totalt när jag normalt är en människa som älskar att vara ute och röra på mig. Har alltid varit morgonpigg och ofta varit ute och sprungit redan före 6 på morgonen, eller kört ett step-up pass hemma. Mitt i allt förvandlades jag till en soffpotatis med 60 kg övervikt :(

Sedan 5 veckor tillbaka - efter en utmaning från min mellersta flicka - har jag konditionstränat på något sätt dagligen (förutom 2 dgr, minns dock inte varför de vart vilodagar) utan att hitta på ursäkter som förut. Det har inte funnits något dåligt väder utan jag har haft både kläder och skor för allt. Har inte spelat någon roll att jag redan varit ut på en långrunda när väninnan ringer och frågar om jag kommer med ut - då snörade jag glatt på mig skorna trots att det regnade småspik.

Är så glad över att ha hittat tillbaka till mitt gamla jag och hoppas nu att sockertrollet och latmasken är så djupt begravda att de aldrig mer hittar mig. 

Jag har nu cirka 30 kg kvar till normalvikt och mitt slutliga mål i år är att kunna göra det som inte gick förra året: 2 veckor fjällvandring med packning i de finska fjällen. Jag och äldsta flickan ska även cykla ett landsvägslopp på 67 km 30 juli.

Det finns alltså en del mål framför mig som jag vill uppnå. Men det främsta målet har jag redan uppnått: jag har blivit mig själv igen.