28 april 2016 04:31

kära barn

Jag brukar lyssna på podcasten "kära barn" även om jag varken har barn eller planerar att skaffa barn. Något som skrämmer mig lite är hur mycket frågor föräldrar ställer sig är "kan det vara någon diagnos?" Så blir de otroligt rädda. Jag har en vän vars fyraåring går på utredning för asberger / autism (tror det bara ska kallas autism nu?!) Skitsamma. Jag förstår rädslan eftersom samhället inte är anpassat för människor som inte "passar in i ramarna" MEN! Hur kan dom glömma hur fantastisk ungen är? Denna fyraåring har fotografiskt minne, är sinnessjukt intelligent för sin ålder, men visst har problem med anknytning till andra barn. Dock kommer nog den här lilla personen uträtta stordåd och om han inte gör det är väl inte det hela världen ? Jag fick diagnosen bipolär sjukdom som 15 åring. Herregud vad jobbigt det måste ha varit för mina föräldrar och självklart var det jobbigt för mig också, men aldrig diagnosen i sig. Utan den återkommande ångesten och maniska faserna som sjukdomen innebar. Men "tack vare" diagnosen har jag alltid varit otroligt ödmjuk,snäll,social och ser alltid till människors bästa. Vården blev ett självklart val och den palliativa vården i synnerhet. "Det finns inget ont som inte har något gott med sig" tycker jag är ett otroligt fint och tänkvärt citat. Vi som har varit överviktiga är sällan dömande när det gäller just övervikt. Personer med psykisk ohälsa är sällan dömande mot andra med samma problematik. Även om vi egentligen inte passar in så lär vi oss passa in. Så föräldrar till barn med någon typ av problematik vill jag säga: det löser sig! Vi anpassar oss. Jag lever helt självständigt med lägenhet, ekonomi,vänner och jobb trots en tuff diagnos. Visst Ibland fallerar allting. Ibland måste jag åka till psykakuten för att jag behöver någon som förstår, ibland sitter jag och gråter och tycker allt är orättvist. Men sen inser jag att det inte är det, orättvist altså. För ingen förtjänar att må så. Jag förtjänar det inte mindre än någon annan. Precis som med min övervikt.

Gillar

Kommentarer

28 april 2016 05:55

52Stinas

Ibland är det för lättvindigt att sätta diagnos inom den tårta autism, adhd, tourettes mm hamnar. Autismspektrum. NPF ( neuropsykriatisk funktions nedsättning/ störning) problemet är att görs inte rätt utredningar så kan det bli fel. Alla är LIKA UNIKA - därför kan det se olika ut.

Mitt äldsta barnbarn började utredningar med tester och läkarundersökningar redan strax efter treårsåldern. Dagiset tyckte hon betedde sig inte riktigt som de andra barnen. Trodde hon hörde dåligt. Så satte det igång. Kom fram till att det var något inom frt område. Tyckte de skulle vänta till i skolan för att se hur det utvecklats. Ytterligare utredningar som höll på under flera år. Slutligenkom man fram till att eftersom hon klarde sig utan hjälp i skolan så lades hon åt sidan. Skrevs ut från dettamed besked att om det blev problem skulle hon vända sig firekt till BUP.

Ett antal år senare började föräldrarna fundera igen. Allt kan ju inte vara tonårsproblem. Vid kontakt med BUP fanns inget på barnbarnet. Allt borta. Allt fick börjas om från början. Så småningom , tog lång tid, började de få lite hum om vad det kunde vara.

Den slutliga diagnosen fick hon förra våren, då 16 år gammal. Föräldrarna sjukskrivna en i taget för hon fick inte lämnas ensam pga risken f självskada.
28 april 2016 06:22

Arrietty

Som jag ser det är diagnosen ofta en lättnad för då kan man släppa tanken på att man som förälder gjort "fel". Sen har du helt rätt i att "diagnos"-personer kan ha fantastiska liv men det man som förälder oroar sig för är att de ska få det svårt, inte bli förstådda, hamna utanför eller väljas bort för att de inte passar in.

Vilket egentligen är så löjligt för att i botten passar ALLA -och INGEN - in.

Men som förälder oroar jag mig för allt som kan göra mitt barns livsresa svårare än nödvändigt. Det borde jag förstås sluta med och istället låta mig sporras till att verkligen förse henne med rätt verktyg för ett meningsfullt liv.
28 april 2016 06:23

52Stinas

Förra våren när diagnosen ( högfungerande autism och ADHD) var utan tvivel fick hon hjälp. Ansökan och beviljat plats på ett gymnasium , carpe diem, för just hennes diagnos och asperger . Smågrupper, endast 4, halv skoldag, inga läxor som i vanliga skolan, extra hjälp vid behov. Hon stortrivs, frånvaron är minskad, nya kamrater, ligger före i mycket. Läser ett el två ämnen åt gången. I gamla skolan tog hon godkända betyg i sådant dom inte dennya skolan hade. Nu har hon sökt till en sk riktig gymnasielinje. Kommer hon in går hon linjens specialämnen där. Men har fortfarande sin nuvarande som stöttning med läxor, övriga ämnen mm.

Det här blev mycket mer än jag hade räknat med. Ber om ursäkt , nej förresten , detta

Hon har fått medicin. Mot adhd ( och eftersom medicinen funkar på henne så är det rätt diagnos, hon skulle varit hög annars för det är en sådan. Nu blir hon koncentrerad. Sedan har hon mot depression, samt mot panikångest. Hon är förståndig ,påläst om allt. De olika medicinerna kolliderar ibland med varandra. Då är hon supertrött oc är hemma någon dag. Med skolans goda minne, de vet hur allt kan vara.

Hon har en avfamiljens tre katter som sin egen den ska flytta med henne när hon flyttar till eget. Hon samlar saker till att flytta ut, husgeråd. Samlar pengar för att köpa tex en soffa som hon ska ta med. För en enkel kassabok. Handlar förståndigt. Rea i första hand.

Sökt och fått sommarjobb i tre veckor. Ska även passa vår hund och vårt hus när vi åker till Irland i nästan två veckor. Hon kommer att få samma betalning som upofödaren skulle fått.så denna sommaren kommer hon att tjäna 9-10.000kr om alkt funkar. Vi ser alla fram emot hur alkt kommer att gå. Körkort då? Är ju dags för att börja övningsköra. Nej sa hon. Först ska jag hitta mig själv och klara av mina studier.!

Upptäcker nu , minnet är kort, att jag upptar plats i en blogg som inte ör min egen.

Förlåt mig, men dina ord satte igång mig. Förlåt!
28 april 2016 07:09

Bella50

Åh, vilka intressanta inlägg....som ingen behöver be om "förlåtelse " för.

Det finns mer av sånt här i varje familj än man vet om.

Bra att bli lite "upplyst". Tack.👍
28 april 2016 19:06

okunnig

52stinas: be inte om ursäkt! Tack för att du öppnar dig♡ vilken klok tjej du verkar ha! Fantastiskt fint med insikten om att behöva växa i sig själv och bli trygg (något som jag borde ha fokuserat mer på) arrietty: jag förstår att man vill det bästa för sitt barn☺ vad glad jag blir att ni öppnade er, jag tror det här behövs pratas om. Det finns i så många hem! Och vilken tur att barnen ofta får så fantastiska föräldrar som stöttar♡ kram på er!

Logga in för att skriva en kommentar.