poddavsnitt som berörde.

Jag lyssnade just på en poddcast om förlossningar "vattnet går" där Frida Farhman intervjuades och berättade om födseln av sina två barn men även om de många missfallen som blivit på vägen. Jag satt som apatisk. För 1.5 år sedan fick jag ett MA (missed abortion) där barnet dog i magen men inte kom ut av sig själv. Det var såklart mycket sorg när läkaren tittade på ultraljudet, gav mig blicken om att jag hade fått missfall och hur jag skulle behöva ta tabletter hemma för att fostret skulle komma ut. Men det känns som jag aldrig bearbetade det ordentligt och har fortfarande inte gjort. När jag ser bebiskläder eller min gudotter som skulle födas 2 veckor innan mitt barn kan jag börja gråta bara helt plötsligt. Tänka på det som aldrig blev. Jag kunde ha haft ett litet barn nu. En ettåring. Jag är visserligen lättad över att det blev som det blev jag var inte redo, hur hemskt det en låter. Men jag tror naturen och kroppen förstod. Jag nojade över min snabba viktuppgång, jag hade ångest, kände mig ful, kräktes typ 25 gånger om dagen, kunde inte jobba. När jag egentligen skulle känna glädje. Jag tror jag är rädd för att bli gravid igen även om det inte är på kartan ( har en ny pojkvän sen ett halvår tillbaka) ingen av oss är redo på ett bra tag. Men hur kommer man över rädslan? Att inte förlora något igen? Det är så bisarrt att känna sånn ångedt efter så många år.

okunnigs blogg

poddavsnitt som berörde.

Kommentarer