Så svårt att ställa sig på vågen och erkänna vikten?

[KURSIV][/KURSIV] Innan jag gick ner 25 kilo för 2,5 år sedan så var jag i någon slags förnekelse. Jag hade inte ställt mig på vågen på hela 3 (!) år för att jag inte vågade. När jag fick frågan ibland vad ja vägde gissade jag hejvilt och alldeles för lite ( jag gissade 70 ) De tyckte jag var tillräckligt illa för mina 163 cm. Folk trodde såklart inte på det, men nickade instämmande och himlade lite med ögonen. När jag till sist tog tag i min vikt vägde jag 88 kilo hos konsulenten och då hade ja skött maten exemplariskt i 2 veckor så ja gissar att ja vägde runt 90 som mest. Inte ens hos konsulenten ville jag se vikten. Jag fick reda på att ja hade BMI 33.2 så jag räknade sedan ut de själv på nätet och då visade det 88 kilo. Det konstiga var att jag inte blev så ledsen som jag trodde. Jag tänkte aldrig mer så mycket och gick ner till 65 kilo och jag har aldrig vart i närheten av samma vikt igen. Doch har jag gått upp till 73 kilo och är nu nere på 65 igen och vill komma ner till 62. konstigt att man ska va så rädd för ens egen vikt så man inte vågar säga det till någon? Det är ju inte direkt så att man väger mindre för att man förnekar det. jaja.... lite tankar bara. Kram!

Kommentarer

2 juli 2012 12:19

jennyb

jag känner igen just den där biten med att undvika vågen, man vet att man väger mer än vad man vill men undviker sanningen och rena fakta genom att undvika vågen. galet egentligen...
2 juli 2012 13:46

okunnig

[KURSIV][/KURSIV] Precis! Det är ju knappast så att man väger mindre för att man låter bli att ställa sig. Men man slipper besvikelsen för stunden. Men de är tur att man iallfall inte är ensam om det. Nu ställer jag mig på vågen 1 gång i veckan för att hålla stenkoll :)

Logga in för att skriva en kommentar.