Tillbaka efter alltför lång frånvaro. Inte "vågat" väga mig, insett arrangemang vikten måste vara enorm.....Nu är det gjort, jag väger idag 105,1 kg och det känns otroligt främmande. Inte för att det inte märks eller känns, inga kläder passar, funkar inte att köpa kläder i vanlig affär eller på vanlig avdelning. Konditionen är obefintlig och övrig ork och lust densamma. Fysisk smärta i ben, fötter, rygg och för att inte tala om den psykiska smärtan. Ju större jag blivit desto mer har jag minskat som person. Jag som den person jag varit den personlighet jag egentligen är, förminskas för varje dag. Livslusten liksom pyser ut ur kroppen och fylls av ett allt större tomrum, en ledsamhet och förtvivlan. Har jag kanske nått min egen gräns nu, min mentala botten? Är det nu det bara kan bli bättre? JA JA JA, så måste det vara! Vem bestämmer om inte jag själv, så det gör jag nu! Ni andra som av någon otroligt dum anledning också kommit på andra sidan 100-sträcket, nu hjälps vi åt att som första mål bli Tvåsiffrigt, eller hur? All stöd och kärlek till er som behöver, nu kämpar vi!
Utmärkt medlem
933 inlägg
Under 100 ska vi!
Jag kämpar också för att komma under 100, vägde 119,3 när jag började vara mer aktiv här , det var den 7/5 2015, nu väger jag ca 105,6 kg.
Pepp till oss nu kör vi !
Jag hoppas att min motivation håller i sig och att jag ser resultat relativt fort. Allting känns så mycket bättre då. Babs, jag tror vi har kämpat ihop förr 😃
Några dagar har gått och något kilo har släppt. Känns otroligt skönt att vara igång. Jag tycker att jag kan känna varje kilo som försvinner, lite lättare för varje dag. Kroppen kämpar otroligt med att bära runt på allt det här, så varje liten lättnad hjälper till. Rörligheten är nog det jag saknar mest. Otympligheten känns fruktansvärd.
Jomenvisst ireneq, jag känner väl igen ditt namn men funderar på var vi "setts".
Ny här. trebarnsmamma på ca 115 kg (ska köpa ny våg i veckan) som aldrig varit såhär så här stor. Målet är viktnedgång på 30 kg fram till sommaren...
Står fortfarande kvar på samma vikt, 105,6 kg.
Pepp till er alla!!
Jag är övertygad om att ni lyckas med det ni föresatt er...om ni fortsätter kämpa, skippar ALLT som triggar igång suget tills ni åtminstone är i mål och blivit viktstabila....så kan det bara bli bra detta.
Det är ett tag dit...men tänk vad ni lär er om er själva på vägen.
Väl där , har ni tappat suget på onyttigheterna och livet kan bli allt vad ni drömt om.
Ni blir friskare, piggare, gladare och älskar er själva och livet igen.
Ingen annan gör det åt er...jobbet får ni göra på egen hand...med stöd från andra "drabbade". Tillsammans är ni starka. Jag vet att ni kan klara detta.
Pepp i massor 🌹👍
Tusen tack Bella50:-) Jag försöker plocka fram känslan från förra året då jag började min viktminskning i januari. När det inte gick så fort som jag hade tänkt mig så gav jag upp. När sommaren närmade sig, typ maj månad insåg jag att jag inte skulle vilja viss mig på stranden den sommaren om jag inte gick ner i vikt. Typ 25 kilo på en månad......nej jag tror inte det:-S Jag gav upp och förbannade mig själv att jag inte fortsatt i januari som planerat. Jag fick genomlida en sommar med mycket vånda, skam och otrivsel med mig själv. Det ska inte få hända igen! Jag har börjat nu och är igång inför sommaren med mycket större sannolikhet att lyckas med min viktresa på 25 veckor istället för 5. Pepp och kärlek till er alla som kämpar <3