icon-chat icon-cutlery icon-dumbbell user count-calories menu Search
Någonstans inser jag att det till sist bara är jag som kan förändra min situation. Jag kan gräva ner mig över att året inte blev som jag hoppats och att det inte ser ut att förändras på ett halvår till. Men jag kan också slopa offermentaliteten och göra aktiva val som för mig närmre tillbaka till en mer positiv inställning och mer entusiasm inför livet. Mitt mål med denna sida är att bli mentalt starkare. Jag vill ha en sund inställning till mig själv och min kropp. Ha ett långsiktigt förhållande till mat, ätande och livsglädje.

Jag ska använda sidan till utvärdering efter varje dag. Fylla i ffa träning, utvärdera att jag jobbat mentalt vid varje måltid, gjort aktiva val och sen sammanfatta känslor kring min situation och mina val under dagen.
Strategi att träna som tidigare 4 ggn/ vecka och vara mer observant på matvanor. Men ändå ha störst fokus på det mentala och på aktiva och medvetna val och sätta livskvallitén först!
16 april 2012 22:17

Dag 16/20 jag känner mig något missmodig..

..kring att klara mitt mål till helgen. och i och med det tappar jag fart och intresse att sköta mig. jag har oxå börjat fundera på saker jag försöker undvika då jag vet att jag brukar fara illa av att satsa hårdare men det lockar med snabba lösningar som pulver-varianten, periodisk fasta eller något annat mer extremt som bara funkar en period. tanken med min vårsatsning var ju just att jag INTE skulle falla tillbaka i de mönstren utan göra det sunt och långsamt. men jag är för otålig för det, jag kan inte med migsjälv när jag inte ser resultat NUUUUU! jag har ju så tydliga målbilder denna gång oxå, jag vill va snygg till min examen och då tänker jag ju ändå att det vart schysst att gå ner det här trivselkilona tills dess men nu börjar veckorna rinna iväg och jag måste i princip dubbla mitt tempo för att hinna med. och det känns inte alls bra. jag har periodvis varit i det där hetsiga då inget annat än mat och tränig och kroppen spelar roll och jag tycker inte det är livskvalite. men varför kan jag ändå inte släppa det? varför är jag helt fixerad vid att ha deffade armar i juni? kan jag inte bara vara nöjd att jag klarat min utbildning? suck, jag orkar inte med mig själv längre, jag önskar att jag var starkare, hade mer drivkraft och visst mer hur jag ville prioritera. nu känner jag mig vilsen och trött på att försöka.

Kommentarer

  • Ingen har kommenterat detta inlägget.

Logga in för att skriva en kommentar.