tankar
och jag var småväxt och var hela tiden under min växtkurva, men det tror jag snarare beror på genetik än på maten jag åt då jag ganska snart inte åt barnpizza utan vuxenpizza tex, dubbla portioner, tävlade vem som vägde mest av jag och min syster (eftersom hon blev anklagad för samma sak som jag) hon brukade tex tvinga i sig dubbla portioner även fast hon blev mätt på en halv, själv har jag tvärtom hela tiden varit hungrig.
och när jag blev så less på att bli anklagad för att ha anorexia berättade jag tillsist för skolsköterskan hur extremt mcyket jag åt sa hon istället att jag skulle se utt för att inte bli överviktig.(?!?)
och även fast jag oftast förökte gå upp i vikt (var normalviktigt) gick det inte förrens jag efter jag gått ut skolan flyttade ut på landet en stund vilket gjorde att jag nådde min absoluta maxvikt (67 kg) men så fort jag flyttade in i stan igen så började kilona rasa och nu ca ett år senare är jag på den vikt jag hade i skolan i kanske 9:an.
viktpendlingen får mig att undra om skolsköterskan har rätt, om jag har anorexia men varje gång jag läser beskrivningar på hur man tex känner igen anorexia så känner jag inte igen mig tex
en person med anorexia ska visst ogilla att se sig själv i spegeln + se fett som inte är där.
jag däremot äälskar att se mig själv i spegeln särskilt musklerna ;)
Ana:s äter fettfattig mat, hatar fett, undviker matvaror de inte känner till.
om man bortser från att jag inte tycker om smaken av fett så har jag inget emot fett, tex transfetter smakar inte (av någon anledning) lika illa som tex mättat fett så chips kan jag äta, mitt rekord är ½ kilo på 20, nuförtiden skulle jag alldrig klara det dock men då var jag "härdad" ;)
ok jag undviker viss mat jag inte känner till dvs animalisk då jag är vegetarian, men det är därför.
ana: ska visst skära maten i små bitar, smeta ut den tugga jättenoga, jag äter snarare som en varg, ett betende jag försöker få nånstans däremellan då jag får ont i magen av att äta som jag gör.
jag kompenserar inte heller det jag äter som en bulimiker gör (spyr, äter laxermedel, tränar extremt) ok jag tränar men inte så mycket.
men ibland även fast typ inegt stämmer känns det som om viktnedgången i sig själv gör att jag skulle ha nått av dom problemen, iallafall som om andra tänker det.
särskilt eftersom jag inte vet vad min målvikt är om den är uppåt eller neråt? eftersom jag snarare vill gå på hur träningen går, hur jag mår
särskilt eftresom jag känner/har känt flera med anorexia (både nervosa och atletica 3 tjejer och 2 killar) och det ska ju vara "smittsamt beteende" och att jag fått det inbankat hela min uppväxt att jag har det.
långt inlägg men ville bara få ut detta
Kommentarer
-
Vi väger samma och är ungefär lika långa du och jag. Jag har aldrig någonsin fått höra ngt om anorexia från någon person. Jag ser ej heller anorexisk ut...inte alls...Så det förvånade mig lite att din skolsköterska sa en sådan sak ;) Jag tror inte heller att du har anorexia, det låter inte alls så ;)
-
Nej, du är inte anorektisk och lider med största sannolikhet inte av något annat än de tvivel en obetänksam skolsköterska råkat plantera. Fast det är väldigt bra att du ifrågasätter och tänker själv. Det är ett sundhetstecken!
-
kanske är tur iallafal att det inte var min fästmans skolsköterska. hon skulle skicka hans lillebror på bantningsläger (ok enl BMI är han säkert överviktigt men man ser då hans magmuskler m.m. så inte är den största delen fett inte) och hans yngste bror skulle banta (han är "bara"30% underviktig)
-
Min skolsköterska i 9:an tyckte jag skulle banta istället. Vägde då 68-70 kilo. Visst på vågen kunde jag säkert droppa ett par kilo, problemet var bara att min vikt var muskler. Hade tre egna hästar som jag red dagligen plus all mockning m.m. I övrigt såg jag nästan undernärd ut. Jag blev riktigt elak på henne faktiskt. Uttalandet som det kan få vilken tonåring som helst att få anorexia. Om du alltid varit smal så tror jag det kan vara sån du är bara utan anorexia och allt annat. Min pojkvän är 2m lång och väger 65 kilo. Han kämpar för att gå upp.. äter och äter. Men han måste äta rätt mat för att gå upp. Om han äter skräpmat (pizza, hamburgare, pommes m.m) i en vecka går han ner ca 5 kg. Det rasar otroligt snabbt! Vikten är inte det viktigaste huvudsaken du mår bra och njut av dina muskler :)
-
det komiska är att jag alldrig varit lika smal som min syster, jag har delvis lätatre att bygga på mig muskler och delvis lättare att lägga på mig fett (till en viss gräns verkar det som) men jag har alltid varit kort det är väl därför dom kommer med sina påståenden (?) själv kan (kunde vet ej eftersom jag faktiskt nådde övervikt då jag bodde på landet men det ramlade bort snabbt igen när jag flyttade till stan) jag äta vad som helst i princip och om jag tex är sjuk så kan jag gå ner kanks e5 kg och inte få tillbaka dom på kanks ett halvår (vet somsagt inte om det gäller längre, kanske var det en "upp till man är 21" grej
Logga in för att skriva en kommentar.