En natt på hotell
Åh, jag tyckte om rummet med sina vilsamma färger. Lakanen och handdukarna kritvita och med en himmelsk doft. Ett helt dygn utan att behöva städa, handla, laga mat. Inte tusen grejer från min omedelbara omgivning som skriker åt mig att sortera dem, inga tallrikar som väntar på att få bli diskade, inga hotfulla dammråttor. Alltså: Najs!
Fast najs var inte vädret igår. När jag och min vän skulle gå ut och äta blåste det iskallt och jag hade ingen jacka, bara kofta. Väderprognosen hade ju sett bra ut. Nu var irritationen ett faktum. Paraplyet vrängde sig ut och in. Ställe efter ställe visade sig vara fik, och vi var ute efter mat.
Min vän letade efter något i mobilen och vi landade på en pizzeria något kvarter längre bort. Det blev en riktigt god pizza funghi för mig, och en lightläsk. Lchf och pizza, går det ihop? Näe. Men gott var det, och i det här fallet hade nöden ingen lag.
Idag gick jag trill tre fik, den här gången ute efter en lunchfika. Tre ställen, och alla hade sommarstängt (!). Jag trodde folk fikade ute på sommaren. Hittade till slut ett ställa där jag fick ta in hunden, och då blev den en stor surdegsbaguette och en latte. Inte lchf här heller. Vid det här laget hade jag gett upp. Jag tänker låta magen vila i fem timmar nu, sedan fortsätter jag där jag slutade. Är hemma igen och rår mig själv. Kanhända blir det ett par kycklinglår och en ostbit, vi får se.
Jo!! Jag träffade på en god väninna från förr. "Oh, du måste ha gått ner MASSOR i vikt" Jag tycker sådant är obehagligt. Jag sa: "Underligt att du tycker det, för jag har liksom nått mitt topp nu, väger 90 kg. Tror inte jag gjorde det förra gången vi sågs.
"Men", replikerade hon. "Allt handlar om hur man bär upp det!" och så gav hon mig en uppskattande bick. Just då mindes jag varför jag inte gillade henne förut. Det var för alla kommentarer om hur jag såg ut, hur jag var klädd, vad jag vägde osv".
"Jaha", sa jag. Men läkaren jag mötte senast tyckte att jag har en jättemage. Hon sa faktiskt det, och rådde mig att gå ner tjugo kilo." Nu fortsatte väninnan "Man ska inte lyssna på vad andra säger".
Men, då behövde jag väl inte lyssna på henne heller. Jag fattar inte varför folk ska hålla på och kommentera hur man ser ut hela tiden. Jag tycker det är fruktansvärt obehagligt. Det sabbar ALLTID för mig. Jag går alltid hem och tröstäter efter sådana misslyckade möten. Har jag gått ner några kilo, så får jag dem tillbaka. Jag känner alltid sådant obehag inför andra människors granskande blickar.
Någon annan som känner så?? Snälla skriv något i kommentarsfältet!! Kan inte folk prata om något annat, vad som helst istället? Neutrala saker, varför gå in på djupt personliga saker och ha åsikter om det. Jag tycker det är oförskämt. Jag förstår ju att jag måste ha varit gigantiskt fet enligt hennes minnesbild av mig, hur skulle hon annars kunna tycka att jag är SÅ smal??
Plus att hon kom med en massa oombedda råd om var hon tyckte att jag ska promenera osv, och lirkade ur mig allt om mina ledproblem som jag inte vill prata om. Jag vill inte bli etiketterad som sjuk, vill behålla det för mig själv. Hade jag ont i lederna kunde jag väl ta den och den bussen till det och det grönområdet. Jag värjde mig så gott jag kunde, men är rädd att hon bara uppfattade mig som en gnällig person vars problem hon var så duktig på att lösa. Man blir ju helt dumförklarad.
Är detta vad man betyder för andra? Tänk om hon berättat en rolig historia istället, då hade jag kanske uppskattat att återse henne.
Kommentarer
-
Jag förstår hur du känner det men det är ju så att det anses helt naturligt att prata om vikt och om man gått ned. Jobbigt då det är personligt. Man kan säga det på ett fint sätt istället. Samtidigt ville hon säkert bara hjälpa dig och det är inte alltid så lätt att förstå att man inte vill prata om sina sjukdomar och det som plågar. Kan ju också vara bra att få ventilera. Varför inte försöka hitta ett ärligt sätt att prata med varandra. Det handlar ju om att förstå och respektera känslor.
-
Låter som en ritkig bitch tycker jag, som förklär pikar i komplimanger och sen ska lägga sig i och ge dig en massa "goda råd".. Jag håller helt med dig, vafasen ska folk hålla på och kommentera andras utseende för? Alla är extremt medvetna om hur den egna kroppen ser ut, finns ingen anledning att ge sin åsikt om andras!
-
Eleganz, svårt då hon och jag bara är ytliga bekanta och inte har en vänskapsrelation. Jag tycker ändå det är oförskämt att det första man gör är att kommentera någon annans vikt, eller vad man tror om dens vikt. Och att man kan ta de tills sig om det påtalas. Förra gången jag träffade henne kommenteade hon mina kläder och om jag såg pigg eller trött ut. Det kändes ju hemskt att hon trodde att jag gått ner massa i vikt när det var precis tvärt om. Kändes inte alls äkta "vänskap" Att avsikten var vänlig är en dålig ursäkt tycker jag. Då kan man ju spotta folk i ansiktet också och säga att det var väl ment.
-
Jag håller med LadyFat. Det finns annat att tala om. Så klart att jag hellre följer mina läkares råd. Hennes kan jag vara utan. De var ju inte bara felaktiga utan också livsfarliga. Det finns inget vänligt i det. Jag tycker också att det var bitchigt.
-
Kan ju tillägga också att hon tyckte jag promenerade på fel ställe och att jag skulle ta en buss till en park långt bort. Verkar knasigt.
-
Kanske inte skrev det, men hon sa att jag skulle strunta i mina läkares råd om att gå ner i vikt. Jag ville inte alls prata med henne om min vikt. Man pratar ju inte om mäns potens. Skulle jag säga till min granne t ex "Du ser JÄTTEpotent ut idag" och ge honom en blinkning och en klapp på axeln.
Att prata om vikt gör man på rätt plats, dvs här eller hos doktor osv eller med förtroliga vänner.
-
Jag håller helt med. "Vänner" som ger dålig energi ska man inte umgås med. Det här låter inte bra och lite av att slänga skräp omkring sig. Inte kul och jag förstår dig.
-
Har du provat att säga till henne: "jag skulle föredra om vi inte pratade vikt/mat/träning - vad har hänt i ditt liv sen sist vi sågs?" Hon kanske helt inte förstått att du inte vill prata om det?
-
Tack Eleganz för att du förstår!
Utter: Jag gjorde det, men hon fortsatte ohämmat. Då sade hon faktiskt något om sig själv. Hon sa att hon hade fettlever, men det var bara att strunta i vad läkarna tyckte om det, man måste ju "få leva". Och samma inställning tyckte hon att jag skulle ha.
Jag har tänkt till kring detta, tack vare kommentarerna! Nu tror jag att människor som genast värderar vad de ser framför sig i fysisk gestalt och fäller omdömen om vad det är de ser och vad som ska åtgärdas, har ett kontrollbehov. Det blir också ett sätt att rangordna sig (hon vet ju bättre hur jag ska leva mitt liv).
Ska tillägga att vi är ytliga bekanta och att jag aldrig haft några förtroliga samtal med henne om min vikt etc. Det fanns massor av andra samtalsämnen som har du träffat den eller den, eller om vädret. Det finns en god anledning till neutrala samtalsämnen och det är att man ska få behålla sin integritet, och välja vem och hur man eventuellt vill släppa någon inpå livet. Hade jag velat ha hennes kommentarer om mitt utseende eller tips på var jag ska promenera, så hade jag frågat. Min viktresa talar jag bara om med förtrogna, och här på matdagboken, inte när blir attackerad av "välmenande" människor på stan. Det blev ju också ett tillfälle till att tänka efter hur jag sjäv beter mig. Bra erfarenhet!!
-
Ojdå. Ja, då var det inte särskilt förstående! :-/
Logga in för att skriva en kommentar.