Alla målgångar har en start

Den 25e januari gick startskottet, då började jag mitt nya liv ut ur matmissbruk och coca cola träsket. Den vanligaste frågorna jag får handlar egentligen inte hur jag gjort utan hur jag kunde bestämma mig, motivera mig och vad som fick mig att komma till insikt att ens börja. Mitt svar är väldigt tråkigt (och ganska oinspirerande) men väldigt fint enligt mig själv. För det handlade just om det.. mig själv. Ingen har någonsin sagt till mig att jag är tjock! Inte sambon, familj, vänner, kollegor osv. [KURSIV]Vilket jag kanske nu i efterhand kan tycka att jag hade behövt hört![/KURSIV] Jag har aldrig riktigt tittat mig i spegeln och tyckt "meeen hjälp vad tjock jag är eller stått och dragit i mitt fett". Eller helt plötsligt inte kommit i ett par byxor och sagt till mig själv "nää nu jävlar måste vi göra något åt det här" utan jag har istället gått och köpt mig ett par nya, två storlekar större så jag har något att växa i. Jag har alltid sett mig som stor och tänkt att det är inget att göra åt, det är så jag är. Som att vissa är födda till att vara smala och vissa till att vara tjocka. Jag tror aldrig att jag såg min ohälsosamma livsstil som ett problem. Kanske för att jag aldrig känt mig hånad eller osidosatt pga. den. Jag har aldrig funderat över blickar på tåget eller när man handlar kopiösa mängder mat på donken och säkert någon stått och viskat. Även om jag alltid känt mig nere så har jag haft så mycket härliga människor omkring mig som alltid älskat mig för den jag varit så jag har aldrig kopplat det till storleken på min kropp. Jag fick aldrig det där ögonblicket som många andra. En flåsande springtur till bussen, att behöva ta en paus i trappan när rullbandet är trasigt osv.. (ni förstår) Jag bara vaknade upp en vecka innan den 25e och sa till mig själv i spegeln. [FET]Nu eller aldrig[/FET]. Nu ska jag bli smal, nu ska jag bli hälsosam, nu ska jag inte vara slav under något, nu ska jag ha energi utan missbruk. "Om en vecka kör jag". Nej jag sköt inte upp det.. utan en vecka efter körde jag! Och sen har det bara rullat på. Jag har inte trånat efter någon annans kropp eller haft någon kille som jag velat bli snygg för. Jag har bara velat bli mig själv. Ibland undrar jag hur jag orkade, för det beslutet tror jag är det tuffaste.. tuffare än hela resan. Hur kunde en så trasig och ledsen människa göra ett val som skulle förändra allt?? Så älskade vänner, ni som är i början av er resa, jag vet hur tufft det känns efter de första veckornas motivation börjar tryta. Men jag lovar dig när du står där vid ditt första mål så kommer du titta tillbaka och tänka "hur sjutton lyckades få energi till att bestämma mig för det här"? Vi har alla en supergirl i oss, en vacker dag väcker hon oss och [KURSIV]Då flyger vi[/KURSIV]

Kommentarer

25 juni 2012 18:43

lejonell

Fint inlägg :)
25 juni 2012 18:48

Swesent

Givande inlägg då jag finner det intressant att se vad som fått andra människor att ändra sitt liv, samt var de finner sin drivkraft! En sak som definitivt kan hjälpa den som tänker börja en sådan resa, är att tillkännage beslutet för så många som möjligt. Då går det från att vara ett bräckligt beslut för sig själv, till att bli ett löfte till andra vilket är mycket svårare att backa från. Lycka till mot ditt mål och därefter Sosolita!
25 juni 2012 18:52

Sosolita

[FET]lejonell:[/FET] Tack =) Ibland är det så skönt att lätta på hjärtat! [FET]Swesent[/FET]: Kloka ord! Det tror jag verkligen på, känner man att kraften finns eller att man kan klara ett misslyckande också så tror jag det är den bästa vägen. Då får man dessutom stöd och peppning i svåra tider. Jag tror själv inte att jag riktigt vågade, sökte mig hit till MD istället och fann fina vänner här, perfekt substitut. Så en dag så upptäckte mina vänner, personal på donken, familj osv. "men S du har ju blivit mindre?!" Tack, du också. Pepp i tusen!

Logga in för att skriva en kommentar.