Lite allmänt svammel

Jag vet hur det känns att ha storlek 44 i byxor, att ha ångest varje gång man ska klä upp sig och inte KAN gömma sig i mjukisbyxor. Hur folk tittar på ens oproportionerliga kropp en normalöverkropp och ett par stockar till ben. Jag vet hur det är att testa ett par byxor i storlek XL och inte få upp dom över vaderna, andra har problem att knäppa men jag får inte ens upp dom 10 cm på benen. Jag vet hur det är att alltid behöva köpa tröjor som går nästan ner till knäna eftersom mina lår är så stora och jag orkar inte att alla stirrar. Igår var en extremt känsloladdad dag. Att testa ett par 36or (tajta träningsbyxor, vissligen i lite stretch) som visade sig vara perfekta. För att sen gå och hem och testa ett par jeans som jag haft som mål att få på mig i storlek 38 och det gick att knäppa utan problem (kanske ner 2 cm om rumpan till så sitter de som en smäck). Igår fick jag det svart på vitt, jag är inte längre någon som folk stirrar på, jag är normal... Nu ska jag bara bli normal för mig själv också! Så hårt slit, så många tårar och nu .. fan lycka! =`)

Kommentarer

19 mars 2012 10:46

Clurre

Grattis och pepp pepp, glad för din skull!!:)
19 mars 2012 10:48

kesello

Grattis till byxframgången! Men ge självkänslan lite tid att komma ifatt, det kan behövas lite positivt tänkande och självpepp för att komma ifatt! :)

Logga in för att skriva en kommentar.