Fenomenet smygätning
Fortsatt intensiva dagar. Igår var vi inne i stan och kollade på soffan och bestämde oss sen för att ta den. Då fick vi åka hem i all hast, ringa darlings bror (och muta honom med fika) som fick slänga sig iväg till oss och hjälpa oss att bära upp soffan. Så, upp med den till fjärde våningen gick bra (säger jag som inte bar) men sen tog det stopp när den skulle in genom lägenhetsdörren. Darling o jag hade mätt jättenoga så att den skulle få plats inne i vardagsrummet men hade helt glömt bort vägen dit. Så vi fick ställa oss o skruva av fötterna på soffan ute i trapphuset och sen gick den in med sisådär 1 mm marginal. Puh. Tyvärr gick en av fötterna sönder under hanteringen, så vi fick traska ner till byggvaruhuset och inhandla trä så vi kan bygga nya. Då passade vi på att kolla lasyr också till min byrå som fått vattenskador, vi fick låna med oss en provkarta hem o ska fixa med det idag...
När vi kom hem sen åkte darling iväg till Heron City med några kompisar för spel- och biokväll. Jag bakade bröd och skulle sen bara slappa i soffan tänkte jag. Då vet jag inte riktigt vad som hände, nåt monster kom över mig och jag frossade ohämmat. Jag åt bullar, kakor, kex, russin, överbliven efterrätt, glass och till o med bakchoklad. Jag förstår verkligen inte vad som händer med mig ibland. Jag kan vara helt bestämd att jag ska hålla en sund och bra linje och tackar nej till godsaker när jag blir bjuden trots att det vore supergott, men så fort jag blir ensam så vräker jag i mig onyttigheter. I smyg såklart - darling får bara veta det nån gång ibland och då brukar jag dessutom undanhålla ungefär hälften av vad jag tryckt i mig... Jag har försökt analysera vad det är som händer. För jag vet ju att jag inte mår bra efteråt - igår svullnade magen upp som en ballong och idag har det fortsatt spänna lite samt att jag känt mig lite lätt illamående. Men trots att jag vet detta och trots att jag vet att min kropp behöver näringsriktig mat för att orka träna så gör jag detta. Det är som att så länge jag upprätthåller en fasad när andra ser så är allt okej. Och som om det jag äter i ensamhet inte påverkar min kropp, mitt mående eller min vikt. Hur kommer det sig att jag agerar såhär? Jag VET ju fakta så varför vägrar hjärnan acceptera? Och det allra viktigaste frågan som jag måste fundera ordentligt på - HUR fan ska jag ta mig bort från det märkliga fenomenet smygätning??!!
Kommentarer
-
ska inte predika men jag pratar utifrån egna erfarenheter...du smygäter kanske för att det är saker som du förbjuder dig...det är min teori iallafall och jag tror det funkar så för många. det kanske var något du behövde? när man listar vissa saker som "dåliga" får de ju en laddning, och har man kanske ätit lite för lite näring vill ju kroppen oftast ha kolhydrater...
-
Kommer smygätandet när du har alldeles för mycket runt omkring dig och sedan blir ensam hemma? Kanske ett tecken på att du borde ta det lite lugnt. Du vet att du fixat det tidigare och det kommer du att göra igen. Släng ut den obehöriga (smygätaren) och ha det bra. Kram
-
Jag förstår dig precis likadan. Men jag smygäter när jag blir stressad. Jag vill heller inte fortsätta med detta....Händer också när jag är ensam : (
-
känner så väl igen mej i detta smygätande!!
Logga in för att skriva en kommentar.