icon-chat icon-cutlery icon-dumbbell user count-calories menu Search
Här är jag - 29-årig godisråtta och kakmonster (ja, man kan se det blåa om man kommer nära) som gjort stora förändringar i livet senaste åren. Jag började på 78 kg under våren 2009 och gick sedan, sakta men säkert, ner till ca 60 kg (mars 2010). Men jag har sedan upplevt de problem som kan uppstå efter att ha nått målvikt - det fanns inte längre ett mål att kämpa mot, inga konkreta belöningar i form av minskningar på vågen eller måttbandet och det största problemet - jag började unna mig allt det där som jag avstod ifrån under viktminskningen och det slutade med frosseri. Detta har lett till viktuppgång på några kilo i olika omgångar och jag kämpar med att hålla mig viktstabil - en ständigt pågående kamp i mitt fall.

Jag försöker:
- Att alltid börja med att lägga upp grönsaker på tallriken och fylla till ungefär hälften. Då får ögat sitt och tycker att den mängden mat jag sedan lägger upp ser lagom ut.
- Ta en portion mat. Om jag skulle vara hungrig även en stund efter att jag slutat äta kan jag ta mer grönsaker eller en frukt.
- Äta frukost, lunch och middag med ett till två mellanmål varje dag.
- Träna minst fem pass/vecka. Variera träningen så att det blir både kondition och styrka i olika former.

Motto:
Gör fler sunda än osunda val!!!

Mål:
Genom träning och sund mat bygga upp en stark, frisk och snygg kropp!!
20 juni 2011 10:41
1

Monstret lever

Bra och dålig helg. Bra för att jag har tagit det lugnt, haft trevliga vänner på besök, slappnat av på många sätt och haft tid att bara njuta. Dålig för att jag släppt fram mitt hetsätningsmonster igen. Var inte värsta attacken som kom i helgen, absolut inte. Men den innehöll allt det där som jag inte vill: smyga, trycka i mig, äta utan att smaka, äta alldeles för mycket... :-( Idag ska jag till kuratorn på vårdcentralen. Lika bra kanske, för uppenbarligen är problemen högst levande. Men känner mig sjukt nervös. Och det känns oändligt jobbigt att gå dit - det betyder ju att jag har ett problem.

Kommentarer

  • 20 juni 2011 10:51
    Bummlan
    Men att inse att du har det är första steget mot att bli av med det. Även om det i sig innebär en separationsångest. Även om man vill bli av med eländet. Starkt av dig att gå till kuratorn. Och starkt av dig att inse problemet. Och starkt av dig att vilja bli av med det. Hellre det än att framleva ditt liv med ett problem som du själv ska lägga en massa energi på att förneka. Eller hur? Livet har så mycket mer att ge - när det inte står en massa trassel ivägen och skymmer sikten. Kram och lycka till!

Logga in för att skriva en kommentar.