Oförståeligt självplågeri

Jag har alltid varit den minst husliga av mina vänner. När vi pluggade på Universitetet hade jag två paradrätter som brukade vara med i matlådan - spagetthi o köttfärssås eller taglitelle o grönsaksröra med creme fraiche (förkortad till röra). Hade jag nån gång nåt annat höll alla på att tappa hakan av förvåning. Jag har också i alla år varit den absolut lataste med hushållssysslor som disk och städning och ofta haft ett berg hemma med två veckors disk och hela lägenheten har varit en sanitär olägenhet. Utvecklingen har sedan gått framåt, sakta men säkert. Jag lärde mig att laga lite fler rätter och hade lite mer omväxling. Efter några år skaffade jag mig en diskmaskin och efter ytterligare ett tag en sambo. Att diskmaskinen och sambon har lett till mer ordning och reda hemma är väl inte så märkligt, det som är lite märkligt är att det oftast är jag som tjatar på honom om att vi måste plocka undan efter maten eller sätta igång diskmaskinen innan vi får slappa. Det som är ännu mer märkligt, ja nästan helt oförståeligt, är att jag helt plötsligt har börjat älska att laga mat. Jag tycker det är jättekul att planera en måltid, jag kan fördriva timmar på olika matsajter och bara längta efter att få göra allt det där själv. Och bakning ska vi inte ens tala om - det är så himla mysigt att baka bröd, eller baka smaskiga muffins, eller roliga efterrätter, eller... Idag har jag till o med funderat på om jag inte skulle baka egna chokladtryfflar tills min syster o hennes pojkvän kommer på besök om några veckor. Vad i hela friden har hänt med mig? Det är helt sinnessjukt!!! Är det det här som innebär "att bli vuxen"? Eller är det nån märklig gen av självplågeri som gör att jag helt plötsligt, efter mitt beslut om att gå ner i vikt och stanna där, älskar att laga mat o suktande surfar efter bakningsrecept och efterrättsidéer?! Suck.

Kommentarer

18 februari 2010 14:45

krisp

Det kanske är den extra energin av viktnedgången som gör förändringarna.
18 februari 2010 14:52

Kicka

Har blivit likadan! Det kanske är en del i vuxenlivet ;)
18 februari 2010 15:06

anny

Ja, du har nog blivit en mogen kvinna! ;D Jag känner att jag börjar bli det med; men inte riktigt... men jag har mina perioder... haha jag skyller på min ålder de gånger min man som är 4 år äldre än mig säger till mig om saker... disk m.m. haha... men till sommaren fyller jag 22 år; halva juristexamen klar, och ny lägenhet och förhoppningsvis en satbil och bra målvikt... DÅ kan jag nog kalla mig mogen kvinna... ;D TACK för allt pepp. Det behövde jag. Japp. Promenix får det bli. SKÖNT. Det som du skrev om att "inga förbud" - bara att jag inte äter det är dag är en bra sanning! :D DU ser; den fungerar ju för dig och har lett dig dit du är idag. Du har blivit en "vuxen"!!! ;D PS. Fast jag tror att vi alla mår bra av att behålla lite av våra barnsliga beteenden hos oss själva! ;D /PEPPKRAMAR!
18 februari 2010 21:41

isodiet

Jag känner igen mig, på äldre dar så har det blivit en rutin för mig med ordning och reda. Jag upplever numera inte städning som något tråkigt utan mer som lugn och balans. Sedan vad gäller mat så upskattar jag verkligen allt som är lagat med riktiga råvaror för att inte tala om doftande nybakat bröd.
18 februari 2010 22:50

annche

Jag har funderat på om det kan vara extra energi efter viktnedgången, och det kan nog spela in. Men sen kanske det också är ett ökat intresse för mat när det har blivit viktigare i mitt liv för att jag märker att jag mår bättre av ordentlig mat och regelbundna vanor... Intresset för bakning får jag väl bara skylla på gottegrisen i mig och dess fantasier när suget inte tillfredsställs omdelbums som förr i tiden :-)
19 februari 2010 00:07

Stinta

Jag tror du blivit vuxen, blir ännu värre när du skaffat barn :P

Logga in för att skriva en kommentar.